Det är drygt 17 mil mellan sommaridyllen Båstad och Göteborg. Det är mycket längre än så mellan verkligheten och känslan. Om det svenska landslaget andades harmoni under några sommarvarma dagar i Båstad på förlägret, toppat av två segrar mot Finland och Armenien längs vägen, så landade förbundskapten Janne Andersson och hans blågula trupp betydligt hårdare i Göteborg.
Några lediga dagar.
Ett positivt coronatest.
Ett till.
Och så var det helt andra rubriker under dagarna som Andersson själv har beskrivit som hans jobbigaste som förbundskapten.
Nu vet vi att Dejan Kulusevski och Mattias Svanberg inte kommer att spela mot Spanien – till att börja med – och vi vet att den förstnämnde förmodligen var den som fick med sig smittan in från ledigheten. Det här gör det om möjligt ännu mer ovisst än det tidigare varit att bedöma de svenska chanserna i det här EM-slutspelet som till att börja med är framflyttat ett år på grund av den pandemi som har hållit Europa och världen i ett järngrepp så länge.
När Turkiet och Italien sparkar igång slutspelet sent på fredagskvällen (en match som vi inte hinner få med i papperstidningen) är det startskottet för det kanske mest ovissa mästerskapet i modern tid.
Och det märkligaste.
Hur kommer pandemin och eventuell smitta påverka? Friskast vinner eller bäst vinner?
Och hur kommer den här bisarrt märkliga idén om att kuska runt i Europa och spela matcher kors och tvärs påverka?
Jag hade sett fram emot en EM-sommar innehållande Zlatan Ibrahimovics blågula mästerskapsåterkomst och hur symbiosen med Janne Anderssons ledarskap skulle bli. Men även om den störste genom tiderna är skadad och borta har Sverige ett spännande lag på papperet med alla möjligheter att ta sig åtminstone förbi gruppspelet.
Resten är, som alltid, bonus.
Nyckeln? Finns flera men Kristoffer Olsson som playmaker på mitten är spelaren som måste fungera för att Sveriges offensiv ska vara som bäst. Hans blick och passningsspel, hans förmåga att bryta mönster när det behövs, kommer Sverige behöva. Inte minst efter Spanien-matchen när både Polen och Slovakien lär bli matcher Sverige måste vinna om man ska gå långt den här sommaren.
Jag minns inte mycket från Olssons tidiga år i IFK, och det är inte så konstigt när han drog till England tidigt. Jag var däremot en som tyckte IFK skulle ha gått ännu längre för att få hem honom när han åter blickade mot allsvenskan efter det misslyckade året i Midtjylland. Kristoffer Olsson lyfte i AIK istället, vann ett SM-guld, fick sin proffschans i Krasnodar och klev in som ordinarie i landslaget av bara farten.
I övrigt bygger förstås det svenska EM-äventyret, som så ofta annars och speciellt utan Zlatan, om laget före allt annat. Om Janne Anderssons kollektiv.
Och en del om Jonas Werner (också från Norrköping), Anders Vallentin, Dale Reese och det medicinska teamet också såklart i det här speciella tidervarvet.
Sverige måste hitta rätt på planen.
Sverige måste hålla truppen frisk.
Vilka vinner till slut då? Oavsett om ovanstående slår in tror jag inte att det blir Sverige. Ovisst är det, men sätter den lilla slant jag har på – Frankrike. Men jag blir inte förvånad om Jogi Löw, kritiserad som han varit på senare år, ändå lotsar det tyska maskineriet till guldet.
Det ska bli häftigt att EM är igång.
Men, om jag inte sa det, med ett osedvanligt korkat upplägg redan innan pandemin gjorde det ännu dummare.