Konstgräset på Sydvallen, naturgräset på Mamre och det stora fältet nedanför Vrinneviskogen där emellan. Det är ytor som har hjälpt till att fostra en rad fotbollslirare som mer eller mindre har nått elitnivån.
Mujo Tankovic, Gentrit Citaku, Johan Roxström, Esat Jashari, Adnan Kojic, Niklas Brodacki, Tarik Hamza, Jimmy Karlsson och Ignatius Malki har samtliga inlett sina karriärer i Hageby IF.
36-årige Roxström och 29-årige Jashari återvänder gärna till sina gamla barndomskvarter för lite skönt nostalgisnack.
Trots att Hageby IF är en liten klubb och mestadels har huserat i division 5 på senare tid är ingen av dem förvånad över kavalkaden av namn här ovan.
– Jag är inte jätteförvånad. Det är ett stort upptagningsområde där många söker sig till fotbollen, konstaterar "Rocky".
Och mycket grönytor mellan gårdarna för spontanfotboll?
– Absolut.
Vid sidan av alla naturliga gräsytorna framhäver Esat Jashari förvandlingen av Hagebyplanens stenhårda grusunderlag till Sydvallens konstgräs.
– Om man kollar på de som har lyckats, och då tänker jag främst på de som är lite yngre än jag, så handlar mycket om att de byggde en konstgräsplan ganska tidigt i Hageby. Förutom att Hageby var en klubb som satsade på sina ungdomar så spenderade man mycket tid på konstgräset. Man kunde gå dit vilken tid som helst på dygnet och det var fullt. Folk spelade tills det blev mörkt och man inte såg någonting. Att folk spelade ihop och lade så mycket tid på fotbollen spelar stor roll, säger Jashari som jobbade på Söderporten i sju år och får fullt upp att hälsa på alla gamla skolelever när han besöker planen igen.
Johan Roxström spelade i Hageby mellan 7 och 14 års ålder innan han sökte sig vidare till IFK Norrköping. Han har bara ljusa minnen från den tiden.
– 85:orna var ett bra lag, Jimmy Karlsson (målvakten) var också med, och starkaste minnena är väl från alla cuper vi åkte på. Det var i Norge och på Dana cup i Danmark. Vi fick en pallplats i Bullerby Cup och det var ändå stort för lilla Hageby. Men IFK vann ju så klart, säger han och skrattar.
Esat Jashari, som är lite yngre, har liknande upplevelser från pojklagsåren.
– Jag började i Hageby när jag var åtta–nio år och slutade när jag var 14. Hageby har haft jättebra ungdomslag och tränare genom åren. När vi växte upp slog vi IFK flera gånger, det var på den nivån.
Den största Hagebyprofilen är utan tvekan 26-årige Mujo Tankovic, landslagsmannen som via IFK har spelat för Fulham, AZ Alkmaar, Jong AZ, Hammarby och nu AEK Aten.
– Allt startade på en konstgräsplan i Hageby. Det fanns ett lag och alla mina kompisar spelade för Hageby. Så sa de att jag kunde komma och spela med dem och sedan dess har jag bara spelat och spelat, har han berättat i en intervju med Expressen.
Det bar inte riktigt lika långt för duon som har samlats i Hageby.
Johan Roxström värvades till IFK när karriären skulle växla upp. Han fick ett lärlingskontrakt men lyckades aldrig slå sig in i A-laget.
– Micke Andersson var sportchef då och han förklarade att jag inte skulle få så mycket speltid eftersom de skulle värva i princip ett helt lag för att komma tillbaka till allsvenskan. Då hörde Sylvia av sig och det var inget att tveka om. Jag fick spela i superettan med dem och Sylviaåren är det absolut bästa och roligaste i min karriär, säger han.
Rocky är nöjd med karriären.
– Ja, det finns ingen bitterhet. Jag provspelade i Vietnam och hade erbjudande därifrån men det var inte så bra läge när jag hade jobb. Jag hade också chans att komma till Oman och när jag var yngre fanns det möjlighet att få fullt scholarship på college i USA.
Esat Jashari, som kämpar för att komma tillbaka i Sleipner efter sin korsbandsoperation, har varit en pålitlig skyttekung överallt. Som högst har han representerat Linköping City i division 1 men han har också provspelat i högsta ligan i Turkiet.
– Jag har även testat på i Kosovo och i Tyskland men jag har släppt det där nu. Jag känner att jag har några år kvar i kroppen men jag vill stanna här hemma och hjälpa Sleipner. Mina mål med det är att göra dem till en elitklubb igen. Sleipner hör inte hemma i division 3. Jag vill få upp dem till tvåan eller kanske till och med ettan innan jag lägger av. Sen hade jag lite otur som drog korsbandet direkt förra säsongen. Annars kanske vi hade spelat i division 2 i år, säger han och skrattar.