Årtusendets viktigaste IFK-person? Janne Andersson? Andreas Johansson? All respekt till de guldmakarna och andra som har gjort betydande insatser men i min bok finns det ingen annan än Peter Hunt.
Det är lätt att bli fartblind med tanke på de senaste årens topplaceringar och mångmiljonaffärer men utan Hunt vete fasen var IFK hade varit i dag. Hade klubben ens funnits?
Han efterträdde Hans Lundin som ordförande på ett turbulent årsmöte 2009 och fick en konkurspatient i knäet. Nya Parken var nybyggd och med det en 300-miljonerskaka som skulle betalas av till Norrköpings kommun. Utan någon egentlig plan för hur det skulle gå till.
Men Hunt, en driftig och framgångsrik affärsman, tog saker i egna händer. Han pumpade in 20 miljoner från det egna bolaget som gav nödvändigt andrum, såg till att IFK köpte loss arenan från kommunen och började sen vända på ekonomin med etablering av gym, restaurang och försäljning av mark på området.
Guldet 2015 bärgades trots IFK:s dåliga ekonomi men det är ingen tvekan att Hunt borgade för klubbens existens under de allra mörkaste åren.
Därefter har allt eskalerat i en rasande fart för IFK. Klubben har klättrat i näringskedjan både sportsligt, ekonomiskt och anseendemässigt. Utåt och inåt har Peter Hunt styrt resan mot toppen med en fast järnhand – på gott och ont.
Hunt har tagit en operativ roll långt över det grundläggande ordförandeuppdraget och det är han som har drivit på i de flesta affärerna och sett till att IFK har kunnat genomföra rekordförsäljningar av spelare på löpande band.
Men allt har sin tid. Inom de egna leden har det pyrt ett missnöje i flera år riktat mot den egna ordföranden. Det är väldigt få konkreta detaljer som har kommit fram men signalerna, mest off the record, har inte gått att misstolkas. Många i personalen har uppenbarligen inte mått bra under hans fasta ledarskap.
I Peter Hunts företagsledarbok har det förmodligen varit business as usual med hårda nypor och en hög kravbild. Externt har det varit guld värt med den stilen, att "kusinen från landet" inte har bett om ursäkt eller accepterat några skambud.
Innanför IFK:s väggar hade något mjukare vantar varit att föredra. Med tanke på all turbulens, alla hårda ord (även om knappt någon har vågat stå för det offentligt) och den stora personalomsättningen känns det svårt att ha någon annan åsikt.
Gädda-gate för ett år sedan rev upp det här såret ytterligare. Kritiken mot Hunts ledarstil fick ny luft i december när Stefan Hellberg (av alla) gick ut och i stort sett tog bladet från munnen i samband med att han slutade inom föreningen. I samma veva bevittnade vi också ett rekordtapp av tunga personalposter, även om alla självklart inte hade med Peter Hunt att göra.
Den senaste tiden har vi sett ett supporteruppror mot Peter Hunt inför årsmötet, som är tänkt att hållas i slutet av februari. Valberedningen har gått upp i stabsläge för att sondera terrängen och hitta en ordförandekandidat som kan tänkas ha medlemmarnas stöd på årsmötet.
Sent på måndagskvällen kom i alla fall beskedet att valberedningen inte kommer föreslå Peter Hunt för omval efter tolv år vid posten. Hunt själv hörde av sig till Sporten för att berätta det men ville inte kommentera det ytterligare just då.
I skrivande stund återstår det att se vem som blir valberedningens kandidat. Vice ordföranden Patrik Jönsson? Platinumcars-sponsorn Sigge Bilajbegovic? Kassören Nils Ringborg, som också har nämnts i sammanhanget, eller kommer det fram någon helt annan?
Det återstår också att se om Hunt kommer fortsätta att lobba för sig själv som ordförande ett 13:e år, eller om han väljer att kliva av och acceptera läget. Det känns definitivt som att det sistnämnda är att föredra.
Mediadramaturgiskt vore det självklart högoktanigt med en ordförandestrid i skarpt läge men det är tveksamt om Hunt vill dra det så långt. En slutgiltig förlust i det läget vore onekligen förödmjukande.
Det är nog snarare troligt med en mjuk sorti, där han gradvis lämpar över uppdraget och låter någon annan fasa över.
Peter Hunt har trivts i rampljuset men tolv år är inte fy skam. För oss på Sporten har han i alla fall varit en guldgruva. Hunt har varit tillgänglig i med- och motgång, från jordens alla hörn, och har levererat citatrubriker på löpande band.
Det har varit klarspråk, öppenhet och tydlighet i känsliga ärenden. Det har välkomnats med öppna armar i en allt mer stängd mediamiljö.