IFK Norrköping, minus de landslagskallade, skickades på en tre dagar lång ledighet efter pinan i Örebro.
En nedtyngd Jens Gustafsson önskade skjuta fram alla frågor och intervjuer tills det är dags att kliva in till träning igen och samma besked lämnades gällande spelarna.
Fair enough.
Det är ett lag, en trupp och förening som behöver andas.
Samla sig.
Begrunda och analysera, men det stärker samtidigt bilden av ett lag, en trupp och en förening som saknar karaktärsfasta och driftsäkra individer som är förmögna att trycka fram ansiktet och möta oförutsägbara situationer utan att darra, eller ännu värre: fly undan.
Mentalt slår jag mig själv på fingrarna med en linjal varje gång en IFK-analys tenderar att dras mot Andreas Johansson och Daniel Sjölund, låt då vara då och nu vara nu en gång för alla, men när "Ante G" skickade in 2–0-målet i toppmötet mot Degerfors och gled på sina gubbknän över värmländska gränsen i en målgest så är det svårt att sluta dra jämförelsen.
I synnerhet när IFK Norrköping ett drygt dygn senare blottar alla sina tillkortakommanden i ledarskap, trygghet och en effektiv lägsta nivå-skingrare som kliver fram med sin blotta närvaro.
Peter Hunt vek ett par minuter på måndagen och gjorde en sak klar på det mest intensivt brinnande frågeområdet: Jens Gustafsson har inte fått foten och kommer inte att få det heller.
Ett föga överraskande besked.
Och dessutom rätt.
Jens Gustafsson ska inte kickas med tolv matcher kvar och med fyra poäng upp till en Europaplats.
Den hårt pressade skåningen har Stora silver (2018) som bäst under sin managertid i "Peking" och kan fortfarande tangera den placeringen, men Gustafsson har gjort det onödigt besvärligt för sig med ett vimsigt plockande, vaga taktiska direktiv och en övertro och överkärlek till vissa spelare.
IFK Norrköping hade inte heller tagit mindre poäng med en vänsterfot som ytterback.
När Sead Haksabanovic valde det eleganta och konstruktiva i eget straffområde åkte IFK Norrköping på nytt på en stopptids-smocka och det finns ingen anledning att sockra en ovana att ge bort poäng.
En gång (Helsingborg) är faktiskt en gång. Två gånger (Hammarby) är svagt. Tre gånger (Örebro) ett långfinger mot klubbmärket.
"Graden av naivitet, vimmelkantigt försvarsspel, undermåliga beslut och bristande spelidé i kombination med noll publik: nästan en kuslig twilight zone-känsla av ett fall som jag aldrig sett maken till" löd tweeten som jag skickade ut när Deniz Hümmet skoningslöst dunkade in baklängesmål nummer 28 på 18 matcher.
Ifjol släppte IFK in 26. Sammanlagt.
Om vi skjuter alla mindre bra (de har varit oroväckande många till antalet, inte bara för IFK Norrköping) domslut, studsar emot och just nu sargade självförtroenden åt sidan och väger in inledningen på allsvenskan så slår den alla andra IFK-säsonger i att vara spretig.
Signalen när Linus gånger två, Wahlqvist och Hallenius, skickades in i en redan fin trupp var att klubben gick för det.
Tillsammans med lånet av Eric Smith och köpet av Sead Haksabanovic är det handlingar som säger mer än alla ord som någonsin yttrats om att vilja vinna SM-guld i en annars överdrivet försiktig klubb.
Jens Gustafsson har inte alls fått ut vad han vill, fem förluster på de sex senaste är ett uruselt facit men han behöver inte vara orolig att förlora jobbet.