På sin nya hemmaplan. Lyngby Stadion har fått fira mål av Gudjohnsen flera gånger under säsongen.
En vaktmästare går och plockar skräp och en bit bort gräver en annan intill en av sidoplanerna.
Lundtofte Boldklub håller till i de lokala lägre danska fotbollsdivisionerna, men har en sak som det större elitlaget Lyngby BK inte har.
En konstgräsplan.
Det gör att danska seriesjuan gärna förlägger sina träningar och träningsmatcher här vintertid.
På flaggan framför den lilla klubbstugan vajar Lundetoftes färger stolt i vinden, inne cafeterian är ett par ungdomar sysselsatta med det stora fotbollsspelet mellan borden.
Det blåser rejält i byarna när tränaren Magne Hoseth drar i gång passet inför mötet med IFK dagen därpå och bland Lyngbys spelare på planen finns han som många i Norrköping undrar över.
22-årige Andri Lucas Gudjohnsen.
Han som såg lite vilsen ut i IFK:s tröja men som ironiskt nog blev klubbens hetaste anfallare under hösten när han lånades ut och fick ett helt annat förtroende i Danmark.
Vad hände? Och vad händer nu?
De frågorna tog Sporten med sig till Kongens Lyngby, den lilla förorten till Köpenhamn.
Vad är framför allt förklaringen till att allt lossnat här på ett sätt som det aldrig gjorde i Norrköping?
– Det finns inget enkelt svar på det i fotboll. På ett ställe klickar det bara direkt och först och främst spelar vi med två forwards här, det är bra för mig. I Norrköping hände det inte att jag och ”Totte” fick spela tillsammans. Jag tror att det hade funkat jättebra, men så är fotbollen. När det inte hände kom jag hit, fick spela och fick självförtroendet tillbaka. Då kan man prestera också, säger Gudjohnsen när han har plockat ihop sina grejer och tar sig tid för frågorna.
När ett lag som IFK spelar med en ensam forward och man vet att man konkurrerar med Christoffer Nyman är det inte så lätt?
– Självklart är det så. Han är en så bra spelare, han har sådan närvaro på planen och i hela klubben. Jag har lärt mig mycket av honom och av att vara på samma position. Han har lärt mig mycket om hur man är professionell. Men såklart är det också synd att jag inte fick de minuterna jag ville i Norrköping.
När intervjun bokades in via klubbens presschef Frederik Scheuerman ett par veckor tidigare ville han gärna ha ämnena mejlade innan för att förbereda Gudjohnsen på vad det ska handla om.
Inget ovanligt i den professionella fotbollen.
Det är också ganska givet i det här fallet och knappast något som inte den isländske landslagsmannen har funderat kring själv.
Var det mycket tankar när du hade det som tuffast i Norrköping?
– Ja, man kan gå igenom tuffa tider som spelare när man inte spelar. Speciellt som ung vill man bevisa sig själv. Jag hade ambitionen att göra det, så det var tufft att aldrig få två–tre matcher i rad.
Det blir stressande att spela en match och sedan vara ur laget igen?
– Man spelar inte sitt eget naturliga spel fullt ut. Man känner att man måste visa så mycket den lilla tid man får. Det är tufft.
Gudjohnsen rycker på axlarna. Framgång kommer någonstans ändå med kontinuitet. Ett självförtroende byggs upp med förtroende men kan snabbt raseras av motsatsen och i Glen Riddersholms spelsystem hade han svårt att ta en plats.
När det var som tuffast, hade du stor nytta av din familj och framför allt din pappa (Eidur Gudjohnsen) som själv har spelat på hög nivå och vet vad det handlar om?
– Man försöker få den hjälp man kan få från vänner, familj och min flickvän. Jag utvecklade en stark mentalitet där, när man inte spelar får man inte så mycket tid med fotboll men man kan bli starkare mentalt i stället.
Du ser inte tillbaka på året i IFK som ett bortkastat år?
– Jag försöker ta det positiva ur allt. Det bästa hade varit om jag hade spelat hela tiden i Norrköping och gjort 20 mål i allsvenskan men det är inte alltid så fotbollen funkar. Man måste utvecklas även vid sidan av planen och det tycker jag att jag gjorde i Norrköping och kanske var det därför det lossnade så snabbt när jag kom till en ny miljö? Jag använde den erfarenheten.
Andri Lucas Gudjohnsen firar efter en seger med laget under tiden i IFK.
Det har gått ett tag sedan Magne Hoseth blåste av träningspasset och övriga laget har dragit iväg till klubbens ordinarie hemmaarena Lyngby Stadion fem minuters bilresa bort.
Kvar står vi – och vaktmästaren som fortfarande jobbar med sitt.
– Jag får nog gå tillbaka, säger Gudjohnsen och ler.
Vi bestämmer att han får skjuts, för det finns ju fortfarande frågor kvar att ställa.
Framtiden, alla har frågat mig det när jag sagt att jag ska träffa dig. Vad händer när utlåningen går ut i sommar?
– Det är inget officiellt än. Det är många tankar i huvudet, Norrköping var ett bra ställe att vara på. Jag kan inte säga att jag inte trivdes vid sidan av planen. Det är ett bra ställe här också. Det finns inget beslut taget än. Jag vill avsluta säsongen först, fokusera på att fortsätta njuta av fotbollen nu när jag presterar. När det är dags för beslut kommer jag att berätta officiellt då.
Lyngby har varit tydliga med att man gärna ser Gudjohnsen kvar i klubben på längre sikt och det finns en klausul skriven mellan klubbarna. Vad den reglerar i detalj har alla inblandade varit förtegna om.
Vems är egentligen beslutet i slutändan, ditt, Lyngbys eller IFK:s?
– Lite av alla skulle jag säga. Samtalen mellan klubbarna kommer att fortsätta, mellan mig, familjen och min agent också.
Hur stor är chansen att du kommer tillbaka till IFK?
– Man ska aldrig säga aldrig. Även om det kunde ha gått bättre var min tid där ändå bra. Här passar jag perfekt in i deras system och sätt att spela. De har gett mig chansen att komma tillbaka på banan igen så det är förståeligt om Lyngby vill behålla mig.
Nye tränaren Magne Hoseth har tagit över efter Freyr Alexandersson i Lyngby under vintern.
Vi sätter oss i bilen och börjar köra genom den lilla byn på vägen mot arenan där klubben spelar sina hemmamatcher.
– Vi bor precis här i närheten, säger Gudjohnsen när vi svänger upp framför Lyngby Stadion.
Hur är det för dig att ni har en ny tränare nu, med tanke på att du har fått sådant lyft under Freyr Alexandersson?
– Magne har kommit in med sina idéer och har ett sätt att spela fotboll på som känns bra. Freyr gjorde många bra saker här i Lyngby men tog nästa steg till nästa nivå nu (belgiska Kortrijk), svarar Gudjohnsen medan vi går in på arenan för att ta en sista bild med den blåvita läktaren som bakgrund.
Gudjohnsen har blivit en favorit här. Sex mål på 13 ligamatcher hittills är en förklaring till det.
– För inte så länge sedan, innan Freyr kom hit som tränare, kunde det vara 2 000–3 000 på matcherna. Nu är det ofta nästan fullt och runt 8 000. Bortasektionen är där borta, den är alltid full när de stora lagen är här. Det var en galen match mot Bröndby, det blev 3–3 och jag gjorde kvitteringen på övertid. Deras fans var galna, haha.
Andri Lucas Gudjohnsen säger hej och skyndar sig mot omklädningsrummen där övriga laget redan hunnit vara en stund. Den isländske landslagsmannen trivs här.
Det syns och märks.
Siffrorna understryker om inte annat det och ger bilden av vad förtroende och speltid kan göra för en spelare som har saknat just det.
Framtiden? Andri Lucas Gudjohnsen vill helst inte tänka så långt här och nu. Han njuter av fotbollen när det går bra och tar övriga frågor senare.