Kevin Höög Jansson, Oscar Jansson, Marco Lund och Jesper Tolinsson i en gemensam segerkram.
En arbetsvecka att hantera övertidsdebaclet på Grimsta.
Hur möter man bäst ett lag som utvecklat en specialitet att knäcka topplag när man själv är sargad, saknar lagkaptenen och blott plockat en poäng på fyra matcher?
Ingen idé att krångla till det. Inte läge att klacksparka sig tillbaka till vinnarspåret.
Bygg i stället en mur av dina allra elakaste, mest fysiska och jobbiga gnetare.
En, två, tre mittbackar med löpstarka wingbacks som aldrig tummar på hemjobbet på varsin kant och du har en solid grund.
Placera två skickliga städare centralt i en fjärde mittback, Kevin Höög Jansson, bredvid Jesper Ceesay och hoppas att dina kreativa verktyg i Arnór Traustason och Vito Hammershøy-Mistrati löser den offensiva biten med Victor Lind.
Som lördagskvällen utvecklade sig får vi ge Glen Riddersholm högsta betyg för den taktiska planen.
Daniel Eids smekning och Victor Linds tajmade löpning, nedtagning och avslut i mål var aktioner av två spelare som gör fina säsonger på sina sätt.
Kalmars enda chanser som kändes farliga – och de var verkligen farliga – kom i den desperata hörnforcering där bollen ven i och runt Oscar Janssons mållinje utan att passera den.
Utöver det var det långa stunder ett helt meningslöst evighetspassande från smålänningarna och dessutom i ett bolltempo som gjorde det enkelt för IFK att försvara.
Riddersholm aviserade på förhand att han hade något annorlunda drag på gång.
Utfallet med seger och hållen nolla mot ett KFF i harmoni, ger IFK-tränaren högsta betyg och är det något som det här laget inte skämt bort sina supportrar med de senaste åren så är det förmågan att inta rollen som taktisk kameleont för att få med sig poäng.
En på gränsen till dumdristig och överdådig attityd att motståndarna alltid ska få rätta sig efter Peking finns inte längre med dansken som huvudansvarig.
Här är snarare inställningen att inse sina begränsningar och anpassa sig efter dom som är nyckeln till framgång.
Ett lyckodrag att defensivt mala ned Kalmar blev linjen IFK drog i sanden.
Minuten efter slutsignalen fastnade ögonen på Tony Martinsson nere på planen.
Möjligt att hans hjärta kickstart-bankade, men mest syntes sportchefens lättnad över tre ihopkämpade höstpinnar när han high five:ade bollkallarna.
Det var glädje när han applåderade Curva Nordahl och i pressrummet medgav han att det var en förlösande trea efter ett par veckor där IFK mest fumlat.