IFK Norrköping.
Minns ni Glen Riddersholms rätt skarpa salva efter beskedet från den sportsliga ledningen att det inte kommer bli påfyllning på backsidan?
Annars har ni det här:
– Om vi har fem försvarsspelare så kommer det påverka vår prestation över 30 omgångar. Skador kommer alltid, annars måste vi ha väldigt tur för att undvika det.
Sen startade tävlingssäsongen.
Och skadorna kom.
Anton Eriksson och Marco Lund är inte IFK-truppens enda mittbackar, men det är tydligt att Riddersholm anser det och med duon på skadelistan så blev det i det närmaste en paniklösning mot Utsikten.
Det ska nämnas att även Dino Salihovic och Ari Skúlason saknades så alternativen att skruva ihop en stabil defensiv grund var långt ifrån överflödiga.
Valet blev Isak Ssewankambo (svag passning rätt i Utsikten-gapet vid 0–2) och Kojo Peprah Oppong (obeslutsam vid 0–1) i ett mittlås som kändes både osynkat och skakigt.
Känslan är inte direkt att provspelaren Bubacarr Sannehs vara eller icke vara är enklare att fatta ett beslut kring med den här skadeutvecklingen, med tanke på att unge Oppong kanske inte är på startplats-nivå just nu och att Ssewankambos rätta positioner i första hand anses vara som högerback eller sexa.
Med rookien Marcus Baggesen på ena kanten och omskolade Daniel Eid på den andra så var det en backlinje som var ranglig.
I det läget, med en oprövad fyrbacks, så valde dessutom Glen Riddersholm att placera Christoffer Nyman, Vito Hammershöy-Mistrati och Victor Lind på bänken.
Onödigt våghalsigt och något som sånär var på väg att nolla Kamraterna.
Med den nyss nämnda trion inbytt så hämtade IFK tillbaka 1–3 till 3–3 och med Gais vändning i Göteborgsderbyt är Peking hux flux etta i gruppen inför avgörandet på västkusten om en vecka.
Hur gick det till?
Det är svårt att ta in med tanke på hur illa Kamraternas spel såg ut och hur illa ute de var i 87 minuter mot ett lag som slutade elva i superettan i fjol.
En märklig cupsöndag där krysset måste kännas som en seger för IFK:s spelare och supportrar.
Bortest från den starka upphämtningen, via två identiska mål med boll på bortre i boxen, ett tillslag framför mål och en framrusande Lind respektive Ortmark i nät, så var det trögt och segt.
Dyrbara misstag och ett oorganiserat mittfält framför en svag backlinje som med största sannolikhet inte kommer vara formerad på samma sätt igen.
Vad som är oroväckande är skadorna som duggar för tätt blott två tävlingsmatcher in på säsongen.
Det testar en förvisso stor trupp, men den bittra verkligheten är att bara lite mer än hälften av spelarna kan klassas som pålitliga allsvenska spelare.
Yahya Kalleys inhopp kändes på allvar som en vänsterback-propp som drogs ur.
En förlösande speed, en tuffing med en naturlig vänsterfot som bara efter ett par träningar ser ur att ge IFK Norrköping något de inte haft på positionen på länge.
Avgörande cupmatch mot IFK Göteborg kommande helg.
Det var vi alla inställda på innan gruppen startade – men att IFK Norrköping kliver ut i ett ganska gynnsamt läge efter att ha legat under med 0–2 och 1–3 hemma mot Utsikten var svårare att se på förhand.
Det måste ha varit historiskt tidiga burop som hördes i den kalla februarieftermiddagen när Magnus Lindgren (han och Arnór Sigurdsson tog nog ingen kaffe efter matchen) satte pipan i munnen och blåste halvtid.
Ett par timmar efter den svängiga cupdusten vet jag fortfarande inte om vinkeln ska landa i att framhäva en stark moral eller såga en insats som var väl ihålig.
Jag vet i alla fall att IFK Norrköping var tillräckligt skarpt i ett par minuter, har det här i egna händer och att de sena målen, till skillnad mot i höstas, landade i motståndarnas nät och inte bakom Oscar Jansson.