Amanda Jeppson var tongivande mot P18 förra helgen. Segern på Gotland innebar att Sais gick upp i serietopp.
Förra söndagen: Spelet vände och P18 fick plötsligt ett jätteläge i en omställning. Tre spelare avancerade framåt blixtsnabbt. Bara en Saisare fanns kvar att stoppa dem.
Då tog Amanda Jeppson rätt beslut i exakt rätt tid. En perfekt brytning senare var faran över.
Det var en sekvens som beskriver både Smedbys och Amanda Jeppsons säsong.
Det går bra nu.
Mittbacken minns situationen. Hon skrattar åt den.
– Jag trodde hon kom en mot en. Jag såg att hon fick bollen lite för långt ifrån sig så därför klev jag fram. Jag såg inte de andra två spelarna. Tur att hon inte passade, haha.
Smedby vann till slut med 2–1 och gick upp i serieledning. Många förtjänade extra beröm i Smedby. Inte minst Amanda Jeppson som var riktigt stabil i backlinjen.
Hon må ha missat de två fria P18-spelarna i den farliga kontringen. Men tabellen har hon minsann stenkoll på.
– Men säsongen är jättelång och serien är så bra. Det märks att man har gjort om den. Nu är varje match tuff och man vet aldrig hur det ska sluta. Det är kul att följa alla lag, säger hon.
Sais har all anledning att se och njuta av topplaceringen. Och tittar man lite längre ner så hittar man ett jagande Örebro SK. Det säger mycket om hur viktig lördagens match är.
Och vi snackar upp den med Jeppson. Men helt enkelt att få tag i henne är det inte. Tidig morgon, jobb på förskola, träning och tidig läggning.
Uppstigning 06.00. Läggdags 20.30. Så ser ekorrhjulet ut – och det slutar inte att snurra.
Så är förutsättningarna på division 1-nivån. Enligt Amanda var det enklare när hon studerade.
Nu är hon ju gammal (hennes egna ord).
– Jag fyller 25. Jag känner mig faktiskt gammal, haha. Det är tuffare nu. Vi som jobbar heltid har inte samma förutsättningar som proffsen eller de som kan jobba halvtid. Ibland stressar man och slänger i sig mat i farten innan träningarna. Det är svårt att kunna prestera som man vill.
Amanda Jeppson i IFK-tröjan, där hon inte fick mycket speltid. "Det var tufft och många tårar", berättar hon.
Högerbacken har blivit mittback. IFK-aren har blivit Saisare igen. Man hör på rösten att fotbollslivet leker efter några tuffa år.
Det började med att glädjen försvann. Fotbollen i Smedby gav inte längre lika mycket och Jeppson var nära att sluta.
Räddningen blev division 4, Ebba Rolling, Lina Pegler och de andra gamla Sais-kompisarna i Sleipner.
Vips var glädjen tillbaka och en ny satsning kunde göras året efter, den gången i IFK-tröjan. Men i den tuffa konkurrensen i ett jättebra lag som gick hela vägen till allsvenskan blev det bara fyra inhopp för Jeppsons del.
För första gången i sin karriär fick hon känna hur det kändes att nöta bänk.
Och den känslan var jobbig.
– Det var tufft och många tårar men också väldigt lärorikt. Jag fick jobba mycket med det mentala.
Vad är ditt tips till spelare som fastnar på bänken?
– Man ska veta att man får vara ledsen. Det är helt ok. Sedan är det viktigt att man pratar om det. Jag är tacksam över att mina nära och kära och mina lagkamrater fanns där när jag behövde prata. Sedan får man ta tag i det och aldrig ge upp. Det kommer att komma en tid när du också får chansen.
Jeppsons erfarenheter gör att hon gärna hjälper andra.
– Jag är noga med att prata med dem. Jag vet hur de känner sig, jag har själv varit där. Alla ska veta att de är viktiga för laget även om man inte har lika mycket speltid. Alla behövs.
Alla behövs sannerligen på lördag.
Då väntar toppmötet mot Örebro SK.