Det finns enklare sätt att vinna popularitetspoäng i svensk fotboll än att liera sig med Daniel Kindberg.
Marcus Birro medger att han hade sina farhågor "det har jag alltid, oavsett vad det gäller" att författa den omstridde Östersund-ledarens självbiografi, men att det var en utmaning som lockade.
"Mitt liv: inget försvarstal" är ett par veckor gammal och mottagandet överraskar Birro.
– Boken har tagits emot mycket bättre än vad jag trodde.
Var du inställd på en skitstorm?
– Njae. Jag tycker all media i stort sett har förstått och orkat engagera sig i vad boken egentligen handlar om. Jag är positivt överraskad över det. Det glädjer mig faktiskt.
Var det givet att hoppa på jobbet och skriva boken?
– Nej, det var det inte men det blev det efter att vi hade pratat om det. Jag kände att alla människor har rätt att berätta sin historia.
I november 2019 dömdes Daniel Kindberg till tre års fängelse för grov ekonomisk brottslighet. Kindberg har överklagat domen som kommer att bli ett ärende i hovrätten.
Östersund och Daniel Kindberg gick från att vara uppstickaren, cupvinnaren och succén i Europa League till fotbolls-Sveriges mest bespottade förening.
– Vill man sparka på folk så får man väl göra det, men jag är helt ointresserad av det. Jag är mer intresserad av att se vad som finns bakom och ge människor en chans, säger Marcus Birro.
Och fortsätter:
– Sedan kan man tycka vad man vill. Blir han dömd i hovrätten så har han dömts för ett ekonomiskt brott, det är allvarligt. Då ska han dömas utifrån det på något sätt, men alla människor har rätt att berätta sin historia. Han har en lång historia innan det här som var väl värd att berätta. Det var det vi gjorde.
Lärde du dig något som du inte visste?
– Absolut. Framför allt det här hur han startade sitt liv, uppväxten med en alkoholiserad pappa och en mamma som lämnade honom. Som han inte fick bo hos fast han ville, och hans syster som dog i en trafikolycka. Allting inom loppet av några år. Det skapade en viss människa. Hans år som yrkesmilitär. Allt det där har skapat en väldigt speciell typ av människa. Ägnar man lite tid åt sina medmänniskor, vilket kan vara svårt om man bara är på Twitter hela dagarna, så lär man sig mycket och inser att saker inte är så svarta eller vita. Det har jag lärt mig.
Och från Kindberg till Lasse Berghagen?
– Ja, det är stort att få skriva Lasse Berghagens memoarer. Från början när han föddes, fram till där han är idag. Allt han gjort, skapat och har varit med om. Allt han har kommit att betyda för Sverige och för en massa människor. Vi har precis börjat, det ska bli jävligt kul.
Där riskerar du inte att kliva på riktigt lika många ömma tår?
– Jag har slutat att kliva på ömma tår. Det är ni i media som fortfarande hänger fast i att man skrev krönikor för tio år sedan i Expressen. Jag har varit med om så otroligt mycket de sista åren i mitt liv, privat och yrkesmässigt. Jag är på en helt annan plats. Jag är på en väldigt bra plats. Jag har fått jobba med fotboll. Jag har fått skriva den här (boken om Kindberg) och Mats Magnussons bok för några år sedan. Jag får göra Lasse Berghagens bok. Jag är helt ointresserad av hela spelet med att tycka en massa, att skriva på Twitter när man har lyssnat på P1. Att vara arg. Det har fallit av de sista åren. Jag trampar inte någon medvetet eller omedvetet på tårna. Ingen trampar mig heller på tårna. Jag gör vad jag gör. Jag jobbar och bryr mig inte så mycket vad andra skriver eller tycker om det.
Rinner det av dig?
– Jag märker inte av så mycket. Jag lämnade den opinionsbildande journalistiken och slutade att skriva krönikor om dagsaktuella saker. Jag är inte i den världen längre. Jag slutade med det för jag mådde dåligt av det. Det tog tid, men det är en jävla nåd att slippa lyssna på P1 och bli arg och skriva på Twitter att jag är arg. Folk skiter väl fullständigt i om jag blir arg. Jag har inga åsikter om någonting längre, totalt ointressant.
Marcus Birro som var Norrköpingsbo mellan 2004 och 2011 sprutar idag ur sig poddavsnitt tillsammans med Henrik Eriksson och Philip De Giorgio.
Studio Allsvenskan släpper tre ordinarie avsnitt i veckan och trion mäktar även med att släppa ett snack om dagen på Patreon.
– Det är en jävla massa jobb, det går bra och vi växlar upp. Det rullar på, men det är mycket jobb, säger Birro.
Det krävs en kärlek till allsvenskan?
– Så är det. Annars går det inte. Det måste vara lust och passion i grunden till allt, men då orkar man nästan hur mycket som helst.
Parallellt har Marcus Birro jobbat med kommunikationsdelen i olika allsvenska klubbar de senaste åren.
Att byta Örebro mot Sirius och nu Mjällby har inte undgått fotbollspubliken som i sin tur inte kan undgå att skicka syrliga passningar – men det rör inte Birro en centimeter.
Samma människor som hånar att du jobbat för Örebro, Sirius och nu Mjällby?
– Jag har ingen aning vilka det är. Jag är jättestolt över allt jobb jag gjort i Örebro och i Sirius. Jag hjälpte Örebro slå rekord i kommunikation året jag var där. De har aldrig nått så mycket folk, någonsin. Det är vad jag vet. Sedan skiter väl jag i vad folk skriver om det på Twitter. Det rör mig inte ryggen. Jag vet vad jag gjorde i Örebro och jag gjorde en del bra grejor i Sirius. Nu är jag i Mjällby. Det är fantastiskt.
Och Mjällby är bra!
– De är grymma. Det är kul att vara en liten del av klubben att nå ut. Jag gillar de mindre sammanhangen.
Varför?
– Jag gillar historier och berättelser. De bästa historierna finns i fotbollen, det har jag tyckt sedan jag skrev på Svenska Fans och bodde i Norrköping. De stora klubbarnas historier berättas hela tiden för att de har många röster, fans och supportrar. Därför är det kul att lära känna en mindre klubb. Mjällby: vad är det för lag och folk? Varför är det som det är med att de åker upp och ned? Varför kommer de alltid tillbaka? Otroligt fascinerande att vara en del av det. Dedikerade människor som så otroligt hängivet vägrar ge upp. Som aldrig finner sig i omständigheter utan hela tiden vill och kämpar för att komma tillbaka. Det sitter inte i väggarna, det sitter i människorna.