Det blev 4–0 mot VSK från superettan och det var aldrig något snack.
Det finns helt klart en hel del att bygga på i Rikard Norlings 2.0-upplaga. Den nya högerkanten med Godswill Ekpolo (som gjorde mål i sin debut) och Daniel Eid är ren kraft och ändlösa löpmeter som känns hyperintressant att följa.
Jag skulle kunna rabbla upp och berömma nästan hela laget men det blir kanske lite löjligt. VSK spelar i superettan och IFK ska vara klart bättre.
Linus Wahlqvist kändes gjuten som central mittback och Lucas Lima har potential att bli en allsvensk joker.
På det centrala mittfältet såg det också riktigt bra ut i första halvlek med Ari Skúlason och Abdulrazaq Ishaq. Etcetera.
Rikard Norling och IFK:s största bekymmer finns utanför planen där den senaste veckans affärer och strul har sugit både energi och spelare.
Det var tre minibomber som briserade i ökande sprängkraft: Carl Björk blev klar för Bröndby (grattis och lycka till), Alexander Fransson stack till AEK Aten (i sista stund efter en långbänksvinter) och Samuel Adegbenro försvann in i ett enda vakuum av frågetecken.
Björk kan ersättas av Lima, inget snack, men i övrigt krävs det omtag och handfast handling.
Norling har strött superlativer runt Fransson hela försäsongen men den charmoffensiven räckte inte när ett andra proffsäventyr till sist låg på bordet framför honom.
I den bästa av världar skulle trion Ari Skúlason, Abdulrazaq Ishaq och Kristoffer Khazeni kunna bära det centrala mittfältet i år. Men så lär det inte bli. Det hänger ett ständigt transferrykte runt evighetsmaskinen Ishaq och hur underbart det än är att se Khazeni dansa fotboll finns det en skadebenägenhet som ligger och gror där.
Plan B är redan aktiverad i kulisserna. Norling har uttryckt vilka kvaliteter han söker hos en kommande centralmittfältare men den sortens tvåvägsegenskaper växer inte på var och varannan gubbe, om man säger så. IFK-tränaren fick frågan om Gudmundur Thórarinson var en man för IFK:s radar och han viftade i alla fall inte bort chanserna till en comeback av islänningen.
Adegbenro-såpan är i en dyster division för sig själv. På något sätt försöker han straffa ut sig från laget, uppbackad av agenten Aneke Atta, efter att IFK tackade nej till en Kina-försäljning i storleksordningen 25 miljoner kronor.
Det är en sällsynt barnslig och korkad handling på alla sätt som äventyrar både IFK:s truppbygge och den egna karriären.
Jag vet inte hur vägarna ut ur den här härvan är snitslade men det måste komma en lösning snart. IFK kan inte stå med ett hål efter en skyttekung när cupen och allsvenskan ska dra igång.
Rent ekonomiskt är det högkänsligt för båda parter och IFK måste balansera med både fingertoppskänsla och diplomati – inlindat i hårda handskar och ett tydligt påpekande att det faktiskt återstår två år av kontraktet.
IFK har verkligen inte gjort sig känt för att stoppa utlandsförsäljningar, även om det har gnällts bland spelare tidigare också.
Dock: är man tillräckligt bra kommer det alltid nya chanser.
Mårdh och gänget borde slänga fram den gigantiska listan till Adegbenro över de senaste sex årens försäljningar – den ena dyrare än den andra (där Fransson till Basel var den första efter guldet).
Han kommer att (få) lämna IFK – men inte till första bästa klubb.