Det blev ganska snabbt en vana, utan att kännas särskilt realistiskt.
Fotboll utan publik blir aldrig så gagnlös som när det blir en utdragen vardag.
När tillslag ekar lika tomt som måljubel.
När skramlandet från vaktmästarens nyckelknippa ramar in inmarschen och Tony Martinsson är fanbärare.
Det här har varit en dåligt kamouflerad folkrörelse utan dess viktigaste beståndsdel - folket.
En och en halv säsong har allsvenskan småkokat på tomgång. Intresset har testats, klubbars existens likaså. Soffbiljetter. Regeringsmiljoner till stöd, som snart blev regeringsmiljarder. En urvattnad kopia.
Färgen återkom till viss del med publiklättnaderna, men det är först nu, söndagen 3 oktober som fotbollen återvänder till Norrköping.
Vi får en premiär med nio matcher kvar och dessutom med ett IFK Norrköping som prickat in formen och smyger med i ett tacksamt och farligt läge.
När du tar promenaden upp till arenan idag, stanna till och se dig om. Ta sikte mot den 118 år gamla och stolta betongklumpen med extra värdighet i ditt steg.
Här, den trolska atmosfären bland 15 000 andra, är gratifikationen för att du stod kvar och hittar tillbaka. För att du köpte årskort under en pandemi utan att veta om det skulle kunna gå att använda.
Allsvenskan är åter - liksom IFK Norrköping. Med 13 av 15 poäng på de fem senaste omgångarna pratar vi inte längre om ett ombyggnadsår utan räknar avstånd till Europa.
Rikard Norlings lag vinner matcher, tar poäng och är svårslaget utan att ha en vänsterkant värd namnet.
Eller en flygande vinge i alla fall.
På andra sidan är Abdularrazaq Ishaq given för att det inte finns något annat alternativ och med en mittfällts-rookie i Kristoffer Khazeni som gör sin blott tionde start ikväll, är det en central lagdel som blir överkörd av Örebros dito ena dagen för att vara Sirius-dominant nästa.
Att det inte kastas mer frekvent med före och efter-jämförelser gällande Sead Haksabanovic och Ísak Bergmann Jóhannesson är ett tecken på att IFK klarat omställningen efter rekordaffärerna på ett smidigt sätt.
Peking har sökt, krampat och stapplat sig fram till en intressant höst utan Christoffer Nymans lungor, lagkaptenstrygghet och offensiva mangel, men vägt upp bristerna med att luta sig mot en välsmord försvarsram, utvecklat sig till en svårstoppad maskin på fasta och har en skyttekung som hittar rätt på alla möjliga och omöjliga sätt. Linus Wahlqvists utväxling är avgörande och lika viktig framåt och bakåt.
Det känns som det är en vansklig jakt på en topplagering som fortsätter i kväll. Kamraterna behöver - hur svårslagna de än är - hitta en nivå till när det är Hammarby, Häcken och AIK som väntar.
Just idag är jag emellertid lika hungrig på att smaka riktig fotboll igen efter den smaklösa näring som serverats i ett och halvt år. Något säger mig att det är ett återseende, en Ett Liv, Ett Lag-allsång och en stämning vi kommer prata om länge.