Vasily Dolgov och Hugo Hellström.
Det kryllar av myggor på Stråkvads IP norr om Finspång. Lagom till att de yngsta lagen har tränat färdigt på den mjuka och gröna mattan börjar det skymma runt anläggningen.
Strålkastarna slås på runt A-planen precis innan seniorerna i Sonstorps IK ska ge sig ut och träna.
Det är ett sammansvetsat gäng i blått som drar igång under Pontus Gunnarssons ledning. Men det som sticker ut och är lite annorlunda är att två spelare i truppen är helt döva.
Hur funkar det samspelet med övriga lagkompisar?
Vilka svårigheter eller hinder kan finnas?
Kan det kanske, till och med, leda till några roliga eller dråpliga situationer som det går att skratta åt?
Före träningen satte sig Sporten ned i klubblokalen med backen Hugo Hellström och forwarden Vasily Dolgov. Teckenspråkstolken Maire Hirvelä blir länken i samtalet och vid sidan om sitter tränaren Pontus Gunnarsson och ordföranden Mattias Eriksson och kommer med lite inspel.
Hugo, som är döv sedan födseln, började spela fotboll i Sonstorp redan när han var fem år gammal. Han har lotsats in i truppen naturligt trots sin dövhet och nu gläds han åt att ha Vasily i laget också – inte minst eftersom de förstår varandra perfekt genom teckenspråket.
– Jag är född i Ryssland men kom till en här när jag var tio år gammal. De hade två grabbar som spelade fotboll och då följde jag med dem hit, berättar Vasily genom Maire.
Även om ett par andra spelare i laget också kan en del teckenspråk konstaterar Hugo att det ofta krävs ett tydligt kroppsspråk för att göra sig förstådd på planen.
Eller ljud, även om han inte kan uttala några ord.
– Jag pekar och använder händerna eller ropar. Det låter kanske högt men det är ju för att de andra ska förstå och se mig, förklarar han och ler.
Du måste hela tiden titta åt rätt håll för att kompensera med synen?
– Ja. Men om det är något som är mycket närmare mig så måste jag ju koncentrera mig på det. Då kan jag inte se om det kommer någon bakom.
Tränaren Pontus nickar instämmande:
– Både Vasily och Hugo är duktiga på att titta på andra och sen visa varandra. Jag tycker det funkar otroligt bra måste jag säga. Men ibland kan vi ledare inte hjälpa från sidan, och det kan kännas som ett handikapp. Om det exempelvis kommer en och springer bakom Hugo, som är ytterback, så kan vi inte skrika och varna. Då kan det gå de här sekunderna som gör att han inte riktigt hinner ibland. Det är nog det största bekymret, att vi andra inte kan hjälpa förrän vi har ögonkontakt, säger han.
Vasily Dolgov och Hugo Hellström är helt döva men spelar i Sonstorps "vanliga" lag.
Inför varje match brukar lagkaptenen informera domaren och motståndarlaget om att Hugo och Vasily inte hör något.
Det är dock inte alltid som den informationen går hela vägen fram.
– Det var någon spelare som hade försökt psyka Hugo för länge sedan och sagt lite dumma grejer. Då hade han fått höra efter matchen att "han är döv" så det funkade ju inte så bra då, säger ordföranden Mattias och skrattar.
En domarsignal brukar vara tydlig – för den som har hörseln i någorlunda behåll. Det är något helt annat för den som inte alls kan uppfatta ljud.
– Men vi märker när någon stannar upp. Då förstår vi direkt och då får man kolla vad domaren har blåst för. Är matchen slut eller är det något annat som har hänt? förklarar Hugo.
Vasily, du som är anfallare kan säkert vara offside ibland men springa på utan att höra visselpipan?
– Ja. Men jag fortsätter tills någon viftar. Då förstår jag att domaren har blåst av.
Både Hugo och Vasily ser fotbollen och lagkompisarna i Sonstorp som en skön social grej – precis som alla andra i laget, oavsett dövhet eller ej.
– Jag mår bra av att röra på mig och träffa andra, konstaterar Hugo.
– Det är som med alla andra här i föreningen. Vi hälsar på varandra och vi skrattar. Även fast man inte kan teckenspråk så gör man lite konstiga tecken. Då brukar Hugo och Vasily garva lite, säger Mattias.
Vilka hinder är värst i samhället i övrigt med tanke på er dövhet?
– Inget särskilt. Det finns hjälpmedel med mobil och så. Jag jobbar på ett LSS-boende på Mo Gård där folk kan teckna så jag har ett bra liv, visar Hugo med sina händer.
Vasily, som jobbar som bilmekaniker, har ett lite annat läge i det dagliga livet.
– Det är olika för mig eftersom jag inte jobbar med människor på det sättet. När det är kontakter via telefon så går det inte. Då måste jag ta det via mobiltelefonen eller låta någon annan ta det. Det kan bli ett hinder men jag tycker ändå det fungerar bra.
Precis som fotbollen i Sonstorp.