Efter att ha haft en tydlig målsättning att gå upp till elitettan med IFK Norrköping lyckades Anna Eriksson och laget med den bedriften i fjol.
Den historiska säsongen i elitettan fick dock en tuff inledning och fullföljdes inte med Anna Eriksson som huvudtränare.
För Sporten förklarar hon varför.
– Jag gick ju in i den här berömda väggen. Och orsaken till det är egenligen tre block, där IFK var ett. Dels var det familjeskäl. Vi har haft det trassligt under åren här. För två år sedan var min sambo sjuk i cancer och vi gick en tuff tid till mötes. Och förra året gick min svärmor bort i en hjärntumör. Det blev mycket jobb med att tömma huset och sälja och allting sånt. Hon var en betydelsefull person för oss, säger Anna Eriksson och fortsätter:
– Men det är så livet ser ut för många. I år, i samband med det här, fick ytterligare en familjemedlem ett tungt cancerbesked och ett avslut på en alltför ung människa. Det var i september, vi visste att det skulle bli ett nytt sorgearbete. Det var ett block till att energin tog slut.
En annan anledning till att Eriksson inte orkade längre var förändringar på hennes civila jobb inom Finspång kommun.
– Under mina år som anställd hos IFK, sen 2019, har jag gått ner på 50 procent på jobbet hos Finspång kommun. Där tappade jag min administrativa tjänst. Jag fick gå ut mer i vården under coronan. I våras började vi diskutera en förlängning med mitt kontrakt med IFK och då började jag känna att IFK kanske behöver en ny röst, jag har gjort den här resan och såna bitar. Men då tänkte jag: Vad händer då? Då måste jag gå tillbaka till mitt jobb inom kommunen vilket innebär kvällar och helger. Och då fick jag lite panik över det, för jag ville fortfarande vara fotbollsledare. Men det är en omöjlighet när man är inom vården på det sättet, säger Anna Eriksson.
Anna berättar att det inom IFK Norrköping fanns en tydlig målbild kring damlaget – både 2019 och 2020 – och att hon kände ett stort stöd från föreningen.
– Jens Magnusson var en stor del i det, även Robin (Bornehav) och Stina (Friberg). När de försvann så blev det ensamt på något vis. 2021 har jag egentligen inte vetat vad IFK vill, vad de förväntar sig av mig och laget. Vi skrev inte om mitt avtal som jag egentligen hade blivit lovad. Jag hade fortfarande bara 50 procents anställning. Tekniskt sett skulle jag bara jobba 20 timmar i veckan, men det gör man ju inte när man håller på med fotboll, säger Anna Eriksson.
– Jag hade väl en arbetsvecka där jag var uppe i 45–65 timmar. När Peter Hunt lämnade så skulle det blir en förändring, vi skulle vara starka som förening, vi skulle vara färdiga för elitettan organisatoriskt. Men det blev vi inte. Mer och mer hamnade på oss ledare. Mindre och mindre fick jag vara fotbollstränare, säger Eriksson.
– 2019 och 2020 hade många av våra spelare rätt bra ersättning för att spela i division 1. I år skulle vi sänka lönen på spelare för att lättare få in nya spelare. Då kan du förstå varför Filippa Sjöberg inte spelar kvar. Jag tappade min lagkapten på grund av att vi inte kunde komma överens om ett kontrakt som var skäligt nog för henne. Det kan jag säga i dag när jag inte är anställd av IFK.
Anna Eriksson menar att IFK inte fick in nyförvärven som hade behövs inför seriestarten. Det, tillsammans med skador här och där, gjorde att truppen stundtals var på tok för tunn.
Och segrarna för få.
– Mycket saker gjorde att jag blev sömnlös. Det snurrade i skallen. Mycket frågor. Till sist sa kroppen ifrån. Jag blev helt slutkörd. Det var många saker som spårade ur, jag hittade inte ur det, säger Anna.
– Jag fick ta bort det jag kunde, som var fotbollen. Jag kunde inte ta bort jobbet på Finspång kommun som är min huvudinkomst och jag kan inte plocka bort min familj när de behöver mig.
Känner du att du borde hoppat av tidigare än du gjorde?
– Ja. Alltså, jag pratade en del med Daniel Ekvall (IFK:s idrottspsykolog). Jag fick sammanlagt elva dagars semester från båda jobben. Men ändå fick vi jobba med nyförvärven som var tvungna att komma in på grund av skadorna. Jag fick bara en vecka ledigt, och det blev för lite. Jag trodde ändå att jag skulle klara av det när säsongen satte igång igen efter sommaren. Men sen kom det trista beskedet med svårigheter i familjen. Då insåg jag att det inte skulle hålla längre.
På ett sätt kanske det var ett svårt beslut att släppa fotbollen, men också väldigt skönt när det hade fattats?
– Första tiden efteråt klättrade jag på väggarna. Men fokus första tiden var att jag skulle få sömn igen.
Anna Eriksson har hållit koll på hur det har gått för IFK Norrköping och hur de säkrade kontraktet i elitettan. Hon har inte träffat tjejerna i truppen förutom att springa på någon.
– Jag hade inte varit vid någon fotbollsplan förrän jag hjälpte "Tonna" (IFK:s akademichef Tony Martinsson) i SEF Trophy. Då kände jag igen att jag fick glädje i fotbollen, säger Anna som hyllar prestationerna som "Peking" levererat under hösten:
– Enormt skönt att de lyckades. Jag har aldrig slutat tvivla på tjejerna. De är asduktiga många av dom, och har en stor potential. Om jag hade fått vara tränare på slutet och inte löst med så mycket annat på vägen, så hade det kanske sett likadant ut som för Tor-Arne (Fredheim). För han fick göra de sakerna. Han fick resurserna och vi skapade en bättre trupp under sommaren. Det har varit en enorm lycka i att man sett utvecklingen och att det gått vägen, säger Eriksson.
Du är på rätt spår med måendet?
– Oja. Jag har fått bra hjälp av samtal och annat. Det känns bra. I går blev det klart att jag kommer få en ny tjänst inom Finspång kommun som gör att jag kan bli fotbollstränare igen. Det är skönt.
Strävar du redan nu efter ett nytt uppdrag som fotbollstränare?
– Det är fantastiskt roligt. Sofia (Hjern) har jag pratat en del med, hon har sagt att det vore förskräckligt tråkigt om jag slutade som ledare. Men alla bitar ska passa in. Jag känner att jag helst vill jobba inom elit. Det finns inte så jättemånga klubbar att vara tränare i då. Jag behöver absolut inte ha något huvudtränaruppdrag. Jag gillar delat ledarskap och att folk ska växa via dialog. Jag vill gärna mer, men vi får se vad som händer. Jag har bra snack med "Tonna" och det finns ju möjligheter att kanske få jobba med ett ungdomslag där (IFK:s akademi) eller nånting annat. Ska det vara nånting, så ska det helst vara inom elitverksamhet.
Skulle du kunna tänka dig att återvända till A-lagets ledarstab?
– Alltså, jag skulle absolut kunna jobba med Tor-Arne. Men frågan är om de vill ha in mig där. Helt ärligt så vet jag inte. Jag klev undan och man stängde dörren, har jag väl känt lite. Sen skulle det kanske vara konstigt för tjejerna om jag kom tillbaka nu, men kanske att det kan ske om ett par år. Jag tror stenhårt på resan som IFK gör. Nu har ändå styrelsen gått med på vad Tor-Arne vill. Det känns fantastiskt kul. "Munken" (Magnus Karlsson, klubbdirektör) tror jag stenhårt på. Han är klockren på den posten. Under Örjans (Hansson) tid var det ingen som visste nånting. Det var verkligen ett mellanläge.
Anna Eriksson berömmer jobbet som Tor-Arne Fredheim har gjort tillsammans med hennes förra kollegor Christin Lilja och Emma Ahlstrand.
Hur summerar du dina år med IFK Norrköping?
– Fantastiskt roligt. Jag är så stolt över det som tjejerna gör. Det har varit en härlig resa och framtiden ser lovande ut. Jag är så jäkla lycklig över att Sofia (Hjern) och Lovisa (Gustafsson) förlängde kontrakten och det med flera år. De är ju lite navet i det.
Vi har varit i kontakt med Sakarias Mårdh, ordförande i IFK Norrköping, som avböjde att kommentera.