Mikael Söderqvist har åkt på ett antal tuffa smällar genom åren.
En egen MS- och cancerdiagnos och en fyraårig son som svävade mellan liv och död. Det är hårda smällar som ändå har fått en lycklig utgång för den lokala fotbollsprofilen Mikael Söderqvist.
Nu är han tillbaka runt fotbollsplanerna och driver bolag igen efter beskedet om prostatacancern och operationen sommaren 2020.
– Idrott förenar. Utan den och familj hade jag haft det jävligt tufft. Cancer är ett väldigt laddat ord men man kan må rätt bra med rätt folk omkring sig, konstaterar Mikael Söderqvist, som tränar dottern Lisas F12-lag i Lindö FF och hjälper Dagsbergs IF med spelarvärvningar inför den kommande säsongen i division fyra.
49-åringen är bestämd, driftig, pratglad och tar plats. Han har sällan bett om ursäkt för sin existens och han har trampat på en och annan tå genom åren – både som värvare och ledare.
Han är medveten om det – på gott och ont.
– Ingen bestämmer över mig. Jag brukar säga så här: 30 procent ska tycka bra om Micke, och det gör de som känner mig. 40 procent ska inte tycka så mycket och 30 procent kan tycka att jag är en skit. Absolut, inga problem, säger han.
Mikael Söderqvist har åkt på ett antal tuffa smällar genom åren.
Det är första gången som Mikael Söderqvist berättar sin historia så här. Men han känner att tiden är mogen, och kanske att en och annan också får en bättre förståelse för honom.
– Jag fyller 50 nästa år och det kanske är dags att en del grejer kommer ut, säger han när han har sjunkit ned i en soffa på redaktionen.
Det är mycket som formar en människa. Mikael Söderqvist kan utan tvekan peka på sin uppväxt och se tydliga linjer till vuxen ålder.
Två händelser har präglat honom, båda lika tunga och traumatiska att bära. Hans far diagnosticerades med MS, som han dog av, och hans mor drabbades av en hjärnblödning vid 51 års ålder och gick bort i cancer sex år senare.
– Jag har stått på egna ben sedan ung ålder, och fick ta ett onödigt tidigt vuxenansvar. Därför biter inte mycket på mig. Man blir ganska hårdnackad och tålig. Jag går mina egna vägar eftersom jag vet att livet kan ta slut i morgon.
Pappans MS slog till först.
– Han bröt benet när jag var sex år och blev aldrig bra efter det, även om man inte visste om diagnosen då. Han var ordförande i Sleipner och bankchef, men efter att han fick MS kunde han inte gå ordentligt till sist. Han fick sluta jobba när han var 48 år och jag fick köra runt honom i rullstol i många år. Det är inte upplyftande att växa upp som ensamt barn med två sjuka föräldrar som vårdas på olika ställen. En farsa som inte kan prata eller äta själv och en morsa som inte vet vad hon heter.
Mikael Söderqvist har åkt på ett antal tuffa smällar genom åren.
Han fick ta farväl av båda sina föräldrar inom loppet av ett år, 2006–2007. Då var han själv drygt 30 år och hade för länge sedan påbörjat sin egen resa, starkt präglad av den tuffa uppväxten.
– Det började egentligen när jag gick i åttan och var ganska kass i skolan. Farsan sa "titta på mig, du kommer vara ganska ensam i livet och du måste skärpa dig nu". Då höjde jag mina betyg från 2,8 till 4,3. Jag var bra i golf, hade fem i handicap när jag var 14 år. Jag var 16 år när jag blev uppflyttad i Sleipners A-lag. Allt jag har gjort med företag och fotbollslag har jag gått i mål med. Jag vet att man måste kämpa för att få något i livet. Man får inget gratis.
Man behöver inte direkt dra orden ur munnen på Mikael Söderqvist. Det går snabbt och hoppar mellan ämnena, det låter kaxigt och lite överdrivet ibland och det kan vara svårt att hänga med i alla turer.
Men det här är hans värld. Den rymmer hans familj med fru och tre barn, företagen han har varit delaktig i, kompisar som han litar på och trivs med och, inte minst, fotboll.
– Hade jag inte haft fotbollen och Sleipner med Tor-Arne (Fredheim) när jag var runt 30 år och vi skulle värva spelare, då vete fan var jag hade varit i dag. Då blev det som en räddningsplanka för mig och jag hade förmodligen kommit snett i samhället utan fotbollen. Jag har heller aldrig haft något syskon som har stöttat mig. Med tanke på vad jag har gått igenom är jag jävligt stolt att jag sitter här i dag, säger han.
Ungefär när hans pappa gick bort drabbades även Mikael Söderqvist av MS. Han bar på diagnosen i ett väldigt bräckligt läge i livet och berättar utan filter hur allt mörker kom samtidigt.
– Jag mådde som allra värst när jag separerade 2008, även om skilsmässan var helt rätt. Jag bodde i hus i Lindö och vi hade barnen varannan vecka. Jag började utan barnen, mina föräldrar hade en kort tid tidigare gått bort, jag hade inga syskon och jag hade fått reda på att jag hade MS. De nätterna, då var jag rädd, jag tänkte "vart ska jag ta vägen"? Fy fan. Då grät jag sex dagar i sträck, men sen ringde jag upp en polare. "Nu skiter jag i det här, nu måste jag gå vidare". Då kastade jag ut alla möbler och köpte nytt.
Hur gick det till när du fick MS-beskedet?
– Första gången de misstänkte det var 2000, men då hittade de ingenting. Sen tror jag att det var 2006 som jag fick reda på det. Det var i januari och mamma gick bort i november. Så hon frågade mig på dödsbädden hur det var med allting. Det är rätt sjukt med en människa som inte vet så mycket egentligen, på grund av en hjärnblödning. Men hon frågade hur det var med min sjukdom. Någonstans fanns det ett undermedvetande även där. Men det var bra med mig.
Mikael Söderqvist lever med sin MS. Han har medicinerats med sprutor i tio års tid och även fått behandling med dropp.
– Jag har mått relativt bra i min sjukdom, peppar, peppar, ta i trä. Men man ska åka och ta blodprover, göra MR-röntgen och sånt som ändå är lite störande, även om det har blivit rutin efter 17 år. Men i början var det inte så jävla roligt. Man visste ju inte vart det skulle ta vägen heller och pappa dog ju av det. Men när jag blev 40 var jag ännu starkare när jag kände att "det här funkar".
Mikael Söderqvist som ungdomsledare för Sleipner 2018.
Under de här kämpiga åren blev även hans fyraårige son Emil svårt sjuk och fick intensivvård på Karolinska sjukhuset.
– Lungorna slutade fungera på honom. Han låg nedsövd i åtta eller nio dygn och de trodde inte att han skulle överleva. Han gick från 21 kilo till 13,5 kilo. Det var de tio sjukaste barnen i Sverige på samma ställe och jag fick bo där också även om jag inte sov på nio dagar. Jag brukar säga att allt löser sig, men när ens barn blir så sjukt – det är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Fy fan. Den resan jag gjorde då fick mig verkligen att inse att det inte spelar någon roll om man är gammal eller ung. Man vet ingenting om livet, säger han och knäpper med fingrarna för att illustrera att det kan ta slut när som helst.
– Varför ska jag då inte göra det jag tycker om och som hjärtat säger? Varför ska jag vara så rädd för vad folk tycker? Tyck gärna att Micke är dryg och så vidare. Men de 30 procenten som känner mig vet att jag inte är som de andra 30 procenten tror.
Mikael Söderqvist.
Mikael Söderqvist har dragit i gång elitsatsningar i både Sleipner och BK Hird och han lyfter fram kärleken till alla ungdomar som han har haft hand om genom åren.
Men det har också varit turbulent runt hans person. Även om han numera är tillbaka som ungdomstränare i klubben blev uppbrottet från Lindö FF för åtta år sedan infekterat, något som påverkade honom och hans familj. Då valde han att lämna och tolv ungdomsspelare följde med honom till Sleipner.
Efter en lång tid i "Randigt" gick han och klubben skilda vägar.
– Sleipner har alltid varit närmast hjärtat och det finns inga hard feelings. Jag har bra relation till klubben i dag, säger han.
Mikael Söderqvist, till höger, tillsammans med Hirds ordförande Markus Larsson 2020.
Mikael Söderqvist har mentala ärr efter alla smällar och prövningar. Han säger själv att han kanske har tagit på sig mycket att göra för att parera sin personlighet.
– Att jag har lagt ned så mycket tid på jobb och fotboll kan vara ett sätt att dölja att det har varit jobbigt också, medger han.
Förutom den underliggande MS-diagnosen har han dessutom drabbats av prostatacancer. Det var 2020, när han precis hade dragit igång en satsning med ett ungt Hird.
– Jag gör hälsotester varje år och med MS:en får jag reda på ganska mycket. Från 37 år tog jag PSA-test och på ett år gick det från 2,5 till 4. Då gjordes det en utredning och då var det ju prostatacancer. Jag opererade mig i juni 2020. Jag mår så bra som jag kan nu även om det tar tio år innan man blir helt friskförklarad. Det har varit skönt att ta det lugnt i två år, resa och vara ganska stilla, säger han.