Elen Kheiroujan studerar på socionomprogrammet tillsamms med IFK Norrköpingsspelaren Selma Nyström. Just den här dagen var hon på plats och inspiererade de unga Adasflickorna.
Navestads IP våren 2023. Eller vår och vår. Var är den? Minusgraderna svävar i luften. Snön vräker ner.
Adas Uniteds flickor födda 2009 och 2010 gör sig redo för ännu ett fotbollspass på konstgräset.
Kallt och blött?
Nej, varmt och kärleksfullt om du frågar ledaren Elen Kheiroujan.
Vi börjar vårt reportage med hennes ord som har etsat sig fast.
– Det här är det bästa som finns. Att träna de här tjejerna har fått mig att må så mycket bättre i livet. Det här är mina tjejer, jag är mamma till dem alla, känns det som. Ibland är vi så trötta att vi har fått släpa oss hit. Men snälla Simon, hur glad är man inte när man kommer hem en kväll efter en träning?
Simon Dogan håller så klart med. Annars hade han inte lagt ner så mycket tid och energi för att ungdomar ska kunna spela fotboll.
Han vet vad fotbollen kan skrämma bort. Han vet vad fotbollen kan skapa. Han har fått uppleva det själv genom hela livet.
Adas-profilen tillhörde kullarna i slutet av 70- och början på 80-talet. Gänget vars föräldrar och tränare knuffade in dem i Assyriskas kulturförenings lokal när fotbollpassen var över.
Bort från gatorna – in i en sund gemenskap och in på en stig som leder in i samhället.
– Efter ett tag insåg vi det var roligt att hänga där. Det fanns pingisbord, biljardbord...Till slut gick vi dit på egen hand efter träningarna. Det anordnades föreläsningar mot droger och kriminalitet.
Enligt Simon Dogan hade det här en stor effekt på hans generation.
– Vi är många som är nära vänner än i dag. Det har gått bra för 99 procent av oss. De spelarna är allt från driftiga företagsledare, jurister och läkare i dag. Vi har föreningslivet att tacka för det, säger läraren.
Adas Uniteds ikon Simon Dogan berättar om problemen Adas brottas med. Men också värmen som finns i föreningen.
Tyvärr har inte alla som kommit efter dem lyckats lika bra. Simon Dogan och hans generation har tvingats se på när utvecklingen går åt fel håll.
Han märker det i skolans värld i sin jobbvardag.
Han kommer att märka det senare ikväll när han skjutsar hem några av flickorna till Ljura.
– De tar spårvagnen till träningarna. Men vi vill inte att de åker hem så. Vi skjutsar dem i stället. Ungdomskriminaliteten bara ökar. När jag lämnar dem i kväll kommer jag att se minst fem ungdomar som står med konstiga väskor i hörn och säljer saker. De är 12–13 år, ibland yngre. Det är vardag och det är ett stort problem, säger han.
Ett annat problem är ekonomin. I takt med att allt i vardagen blir dyrare riskerar fler och fler att inte ha råd att idrotta.
Slår det här extra hårt mot er?
– Jag skulle säga att det absolut är så. Vi har Navestad, Hageby och Ljura. Tre av de områdena i Norrköping som har det tuffast.
Vilka problem brottas ni med?
– Ekonomin så klart. Men under de senaste 15 åren har vi aldrig sagt nej till ett barn. Det kostar att bedriva en verksamhet, så den kan inte vara gratis. Men om vi vet om att någon har det jättetufft finns det en förståelse. Då har alltid någon täckt upp, en privatperson eller en sponsor.
Samtalet leder in till ett speciellt träningsminne.
En mamma lämnade sina två söner innan träningen och handlade sedan på Mirum. Den äldre grabben fick träna, men det yngre syskonen satt och tittade på.
När hon kom tillbaka med fyra påsar mat framgick det varför. Hon hade bara råd att låta den ena spela. Det fanns inte pengar till båda två.
– Det slutade med att en främling som stod intill och lyssnade betalade för den andra killen. Den här korta berättelsen säger två saker: Hur kämpigt en ensamstående förälder kan ha det. Och hur folk utifrån vill hjälpa till. Det pratas mycket om utanförskap i de här stadsdelarna. Men det finns en värme och gemenskap här som inte finns i de stora breddföreningarna, säger Simon Dogan.
Redo för träning. Kombin fungerar som materialbod inför dagens träning.
Men trots det brottas Adas med ett annat problem. För få föräldrar vill hjälpa till. Det problemet finns i många föreningar, men slår kanske hårdast här. Simon Dogans teori är följande:
– Det handlar mycket om jobbsituationen. Många har ogynnsamma arbetstider. Många av barnen växer upp i stora familjer där föräldrarna har svårt att följa med, eftersom de har yngre barn i hemmet att ta hand om.
Men i vissa fall beror det också på annat.
– Jag vet föräldrar som har barn i andra föreningar i Norrköping. Där betalar de betydligt mer i avgifter och ställer upp till punkt och pricka. Samtidigt lämnar de bara barnen som tränar med oss och åker iväg. Vi kanske ska bli hårdare och spänna tonen. Men samtidigt vill vi inte säga nej till barn i vår verksamhet.
Vad vill du säga till föräldrar för att få dem att engagera sig?
– Underskatta inte idrottens effekter. Det är sunt, det är socialt. Satsa på det här i stället för att köpa ett nytt TV-spel. Vi har jättemånga unga som är innesittare. Vi måste vända den här trenden. Att vara med som förälder bygger relationen mellan dig och ditt barn.
Vilket leder in oss tillbaka till fotbollsmamman Elen Kheiroujan.
– Om du som förälder vill skapa förändring i samhället rekommenderar jag det här starkt. Ställ upp, hjälp till. Visa kärlek till de här barnen.
Hon ler varmt trots snön och vinterkylan.
Det är den effekten som gemenskapen i ett fotbollslag har på människor.
Simon Dogan och Elen Kheiroujan under ett snöigt fotbollspass på Navestads IP.