En karriär kan ta alla möjliga vägar.
Just nu är det lite limboläge för Filippa Karlberg. Hon inväntar säsongens andra knäoperation och är förberedd på att kliva ner i seriesystemet efter att det inte blev någon förlängning med IFK Norrköping i elitettan.
– Jag har fått operationstid den 5 januari. Om det går bra är det fyra–sex veckor rehab. Nästa år är väl till för att komma tillbaka och sen förhoppningsvis spela högre upp igen.
Om IFK har fyllts på med mängder av duktiga islänningar genom åren är Filippa en av få som har gått den motsatta vägen, och hon är först ut i Sportens serie "Mitt okända proffsliv". Hon började spela fotboll i Sleipner, kom till Eneby och fick spela i division 2 som 14-åring innan hon som 19-åring drog till Island.
En chans från ingenstans.
– Linnéa Lindmark, som är agent, skulle egentligen kolla på en annan spelare men så var jag med i samma match. Hon kom fram till mig efteråt och så började vi samarbeta. Först var det snack om college i USA men det blev inte så. Hon skickade en video till Island och sen fick jag reda på att de var intresserade och att transferfönstret stänger om två dagar. Det gick väldigt fort, berättar Filippa.
Det blev en omställning på alla plan. Allra mest socialt.
– Det var första gången jag flyttade hemifrån, och jag hade precis tagit studenten. Men det gick så fort att jag knappt hann tänka på det.
Det blev en kort sejour hösten 2018 med Afturelding FC från Mossfellsbaer i tredjeligan. Därefter återvände Filippa till Eneby och 2019 blev det Kvarnsveden i elitettan.
Sex veckor på den lilla vulkanön mitt ute i Atlanten hann i alla fall göra avtryck.
– Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Det enda jag visste var att det bara var islänningar i laget och två utlänningar. Det var två spelare från Ghana som jag bodde ihop med i en lägenhet.
Fotbollen var det inga problem med, även om Filippa fick skolas om från forward till mittfältare.
– De ändrade spelsystem precis när jag kom. De hade fått någon mer skada och så men det gick bra att spela på andra positioner. Man kom in i det rätt så fort.
Hur många mål gjorde du?
– Tre–fyra kanske, på sex matcher. Jag har inte så jättebra koll.
Hur var nivån på ligan?
– Topplagen var som i elitettan ungefär. Resten var som division 1 och 2, det var väldigt ojämnt.
Det var värre med all dötid på fritiden.
– Det sociala var ganska svårt och jag ringde nog hem ett par gånger om dagen, men sen var det ju tidsskillnad på tre timmar också. Alla lagkamrater jobbade eller gick i skolan men jag gjorde ingenting utanför fotbollen. Vi hade träningar på eftermiddagen och annars var man bara hemma hela dagarna. Det fanns inte jättemycket att göra. Stan var inte jättestor och efter två dagar hade man sett allt. Jag tror det fanns en restaurang, två matbutiker och en fotbollsplan. Bara att gå och handla i en butik var skitsvårt. Jag tror ett äpple kostade typ tio isländska kronor och jag hade inte jättekoll på hur mycket det var heller, haha.
– De jag bodde med var från samma land också. De umgicks mest med varandra och sov hela dagarna. Man såg dem när de gick upp och åt och sen låg de och sov resten, säger Filippa.
Språket var en annan barriär.
– Det var lite halvknackigt med engelskan hos islänningarna. Tränaren var ju jätteduktig och kunde förklara men i början tror jag de glömde bort oss lite. De från Ghana frågade ingenting men ställde sig sist i kön. Men jag stod först fram på ett par övningar och visste inte vad jag skulle göra, haha.
– På en match var det en domare som skulle säga till om något, och jag försökte förklara att jag förstår ingenting. Till slut sa jag bara "jag skiter i det, du får säga vad du vill". Han förstod fortfarande inte att jag inte kunde isländska.
Mossfellsbaer ligger ungefär en mil nordost om Reykjavik. Det blev ett par besök där för att bota den värsta lappsjukan.
– Jag skulle åka buss dit men det var för krångligt sa de. Två från laget var snälla och körde mig i stället. Vi såg en landskamp där, Islands damer mot Tyskland. Reykjavik var jättefint.
Trots strul med en väldigt sen löneutbetalning skulle Afturelding locka igen.
– Jag ångrar inte alls att jag åkte dit. Tvärtom, det är bara positiva erfarenheter. De hörde av sig i år igen. De har gått upp i högstaligan och ville se mig där i två veckor. Men det går ju inte med tanke på knäet. Det kanske blir i framtiden igen, säger Filippa Karlberg.