Det finns dagar, matcher och moment som stannar kvar.
Minuterna när en rekordpublik, spelare och ledare gemensamt samlade sig för att vänta in en slutsignal, efter sin egen slutsignal, är definitivt ett.
IFK Norrköping blev historiskt i samma stund som Taylor Townsend (vars comeback är en saga i sig) skickade bollen över Bergdalens mållinje, men var inte i allsvenskan förrän det var slut i Uppsala.
Jublet, kramarna, guldhattarna och Curvans försiktiga kärleksinvasion i en ömsesidig yra på konstgräset.
My Catos blodiga armbåge hade fläckat av sig på matchtröjan. Sofia Hjern stängde igen på nytt och Dilja Zomers med den typ av match vi vant oss vid: överdrivet bollkladd ena sekunden, fullständigt charmant i nästa.
I slutändan: det var här vi hamnade. I allsvenskan. De gjorde det. IFK-tjejerna gjorde det verkligen.
Mer och mer har talat för det under ett år där Tor-Arne Fredheim tagit fram det bästa i alla.
Där de andra topplagen, bakom Växjö, vacklat har IFK hela tiden haft ett svar, en förmåga att anpassa sig och ett grundspel som bara serieledarna överträffat.
Inget hokus-pokus, eller skitnödigt taktiska formler utan en Skogaholmslimpa-trygg 4-4-2 med bekväma spelare i rätt roller och med en sund ansvarsfördelning på rätt fötter.
IFK har mer och mer gjort säsongen till sin egen och till slut hade de avgörandet i egna händer.
Då brukar det smyga sig in andra motståndare än de på andra sidan planhalvan, men det här lagets mentala styrka visade sig redan efter de tidiga 0–1-förlusterna på hemmaplan och plockades på nytt fram efter att blivit nollat i seriefinalen mot Växjö.
När ett lag får allt på plats, när kemin gifter sig och personligheterna kuggar i blir det en urkraft.
I takt med att det allsvenska livet tog fart har vi skruvat upp bevakningen och på vägen tändes stubinen för ett ökat intresse som landade i att 2 784 personer följde lördagens drama på plats.
Det är en publik som fått nya favoriter och spelare som älskar och förtjänar uppmärksamheten. Damlagets enorma 2022 är en seger för damfotbollen i Norrköping som mår förträffligt.
Smedby är inga mil ifrån elitettan, IFK är i färd med att starta ungdomslag som kommer ha allsvenska förebilder i samma klubbfärger.
Kanske att allsvenskan är ett år för tidigt på den ursprungliga treårsplan som skissades upp, men beskedet från IFK-styrelsen är glasklart.
Michael Sturehed lommade över planen en halvtimme efter slutsignalen och poängterade att det ska rustas för att etableras i allsvenskan.
Det finns resurser för två lag i högsta serien och att avancemanget kunde bli av är ett scenario som det skissats på sedan i somras.
Jag skymtade Magnus Karlsson i sorlet efter slutsignalen.
Det blev två avhuggna sejourer i IFK Norrköping för "Munken" som han garanterat hade önskat mer av båda gångerna, men samtidigt som guldhattarna plockades fram och spelarna släppte loss känslorna tillsammans med fansen så var det svårt att blunda för vad vi såg och vilken roll han spelat i den minnesvärda stunden.
Munken var katalysator till idén som gav Curva Nordahl och innan han lämnade IFK andra gången så var han en stark understödjande kraft att satsningen på damerna, ekonomiskt och sportsligt, blev av.
Herrarna dök aldrig upp på 125-årsfirandet, men de nyblivna allsvenskorna räddade födelsedagsfesten med att skriva in IFK Norrköping i historieböckerna. Och mer.