ROTATIONEN
Andreas Alm valde att spela Ismet Lushaku och Isak Ssewankambo igen på innermittfältet. Senast fick Kevin Höög Jansson och Dino Salihovic chansen i den starka bortasegern mot Häcken.
Mötena med AIK visar sig oftast bli fysiska fajter. Men jag gillar ändå det val som tränaren gjorde i den här matchen. Jag gillar hur Ismet Lushaku och Isak Ssewankambo kompletterar varandra. Den sistnämnde löste duellerna på ett bra sätt genom matchen. Det var inte här det brast när IFK släppte in sina mål.
Även om truppen är jämn tycker jag att det här är mittfältet som har fungerat klart bäst. Det som borde spela mest när alla är friska och tillgängliga.
AIK:S HÖGERKANT
Hemmalagets matchplan var tydlig, överbelasta högerkanten och nyttja formstarka Rui Modesto. Det var så alla tre mål i första halvlek kom till. Marcus Baggesen hade det tufft på sin vänsterkant, en tidig varning gjorde det inte lättare. Men i ärlighetens namn lämnades han för ensam för att hantera två framstormande AIK:are själv.
Arnór Traustason utgår från vänster i defensiven, men hans fria roll framåt visade sig bli kostsam för IFK.
Högerkanten är en styrka hos AIK. Här gjorde Henning Berg den taktiska läxan och fick stor utdelning.
I andra halvlek kom målen snarare centralt i banan för AIK:s del. Jag tror de målen snarare var en konsekvens av byten på spelare på det defensiva mittfältet och i backlinjen.
SVARET I ANDRA HALVLEK
Att hamna i underläge mot AIK är en av de svårare uppgifterna man kan ställas inför i allsvenskan. Det kan tyckas självklart att det är så. Men Stockholmslaget har en ruskig förmåga att spela på resultat. AIK kväver sina motståndare och ursäktar sig inte överhuvudtaget för att ta till en cynisk sida för att vinna matcherna. Inte är det lättare på nationalarenan med Norra stå i ryggen.
Att IFK ändå lyckas svara med två snabba mål i början av andra halvlek och göra match av det här får på sätt och vis betecknas som en styrka. Den ryggrad som IFK går ut med från omklädningsrummet kommer betyda mycket under säsongen. De hängande huvudena som Andreas Alm pratade om i tidigare underlägen är borta. Den här gången var dock AIK alldeles för starka och ryckte ifrån.
SEX INSLÄPPTA
Nu slutar ändå matchen 6–2 i AIK-favör. Att släppa in så pass många mål i en och samma match höjer frågetecken. Vad betyder det för försvararnas självförtroende? I skrivande stund har "Peking" flest insläppta mål av alla lag i hela allsvenskan. En statistik som är allt annat än charmig att toppa.
Resultaten 5–1 mot Malmö och 6–2 mot AIK gör ont för supportrarna. Speciellt när det handlar om möten med rivaler. För deras skull måste de här mardrömsresultaten att upphöra.
BACKLINJEN
Ett sätt att råda bot på det ihåliga försvaret måste vara att sätta den backlinje som är ordinarie. Enligt mig är det den lagdel som mår allra bäst av kontinuitet och ett gott samspel. Amadeus Sögaard fick kliva in igen och Anton Eriksson hamnade på bänken.
Amadeus Sögaard byttes ut i halvtid. Var det en markering på grund av de insläppta målen eller ville man åt Kevin Höög Janssons vänsterfot i uppspelsfasen? Jag lutar åt det senare den här gången.
Det fick effekt i början av andra halvlek genom två snabba mål och IFK fick bättre utväxling i uppspelen. Men rotationen på spelare skulle visa sig få stora konsekvenser senare.