Malmö hade egentligen fått matchen dit man ville. Mot ett kompakt försvarsspel, rutin och tyngd stångade sig IFK länge och väl utan framgång.
Det hände inte mycket i ett väntat toppmöte som faktiskt inte hade så mycket av varken fart eller underhållning. Mer av taktisk tuppfäktning.
Fram tills Pontus Almqvist kom in och satte karriärens andra allsvenska mål av bara farten (första kom senast).
Hans jubel vid målet, i kontrast till Anders Christiansens avgrundsvrål på vägen ut från planen efter slutsignalen sa ganska mycket om vilket jag som var mest nöjt med det här krysset. Eller, för den delen, MFF-sportchefen Daniel Anderssons blick när han lämnade läktaren direkt efter kvitteringen.
För det var ju precis som det hade konstaterats före avspark i den här tidiga nyckelmatchen. Malmö FF hade satt sig i ett prekärt läge med en tuff start medan IFK egentligen, rent tabellmässigt, hade råd att förlora tack vare sin starka allsvenska inledning.
Pressen på Malmö.
Det laget som ska vara bäst på papperet mot det lag som varit bäst i praktiken och på planen den här udda allsvenska säsongen inleddes dock tillknäppt och låst. Två lag som ville ha boll och ogärna lämnade den ifrån sig. Tempot sjönk. Chanserna var få.
IFK var bäst första kvarten men när Malmös presspel började bita ordentligt blev det tuffare och tuffare att stå emot. Av det anfallsspel som gjort Peking så framgångsrikt hittills syntes inte så mycket när man inte förmådde lyfta fram. Christoffer Nyman, stark som uppspelspunkt, fick för lite att jobba med på djupet.
Defensivt var IFK helt okej i första halvleken, men framåt hände inget. Och så den enda egentliga gången som MFF hittade in mellan mittfält och backlinje räckte det för ett logiskt 1–0.
Inget konstigt så långt. Det såg länge ut att räcka också, efter pausen hade IFK ganska mycket boll utan att egentligen hota något särskilt. Malmö såg ut att vara sådär topplags-bra som de kan vara med kniven mot strupen. Såg ut att kontrollera och styra bort alla försök från de för dagen rödklädda.
Jag var beredd att notera IFK:s första förlust för säsongen, det kändes verkligen så, men den här upplagan av IFK har onekligen något speciellt. Det är tredje matchen nu som man vinner poäng i slutminuterna.
Kryss mot Elfsborg.
Segern mot Östersund.
Krysset nu igen.
Det visar på en enorm styrka. Och så har man sin speciella inhoppare i Pontus Almqvist som målade för andra matchen i rad. Slipper han skador nu lär managern Jens Gustafsson få svårt att hålla honom borta från startelva. Honom också, kanske man ska tillägga.