Solen sken, Östgötaportens nya konstgräsmatta gapade inbjudande och Marcus Krunegårds "Ett liv ett lag" fick leda lagen in till en premiär som hade kunnat bli något alldeles speciellt – på ett helt annat sätt än den blev. På kullen bakom läktaren på gamla "Berget" hade ett gäng samlats för att försöka få en skymt av allsvenskan efter världens längsta försäsong.
Det säger om inte annat något om att fotbollen är efterlängtad.
Och också något om hur märkligt det är att IFK spelar säsongens första match på en arena där nästan en hel stad inte har möjlighet att komma in och se.
Det är annorlunda tider och som läget är får vi vara glada för att det över huvud taget går att få igång säsongen när det är andra saker som är viktigare i samhället.
Om IFK varit bra på att ligga lågt under våren, där få egentligen vetat någonting alls om hur det sett ut på Östgötaporten i de stängda träningarnas tid, var man i alla fall bra på att skruva upp temperaturen både två och tre snäpp i elfte timmen med fredagens besked på den digitala presskonferensen.
Att Sead Haksabanovic blir kvar längre än låneavtalets utgång i månadsskiftet, och dessutom har skrivit på för fyra år i IFK:s största affär någonsin – som ordföranden Peter Hunt uttryckte det – var förstås ett statement om vad klubben vill. Både här och nu och för framtiden. Samtidigt är affären såklart långt från okontroversiellt när man tidigare varslat personal och dessutom permitterat under corona-krisen.
Den invändning som det för med sig är förståelig.
Rent sportsligt är det däremot givetvis inget snack om vad det kan innebära att få en av allsvenskans bästa spelare kvar i klubben längre än några matcher och den första avbetalningen kom tämligen omgående. Närmare bestämt dröjde det bara dryga tre minuter.
Simon Thern, bäst på planen och kanske tillbaka i 2018 års form, hittade fram till Haksabanovic som gav premiären fart direkt.
Kalmar kvitterade lite turligt, men Christoffer Nymans mål efter pausen (som han behövde det efter flera missar i första halvleken) räckte mot ett lurigt Kalmar där IFK ändå vann fullt logiskt.
Första dryga timmen såg stundtals riktigt lovande ut.
IFK var bolltryggt. Eric Smith sådär smart som han ska vara i rollen som central på mitten. Honom tror jag IFK kommer att få stor nytta av när han kommit tillbaka från proffslivet och det slukhål som Belgien verkar bli för svenska fotbollsspelare. Det syntes direkt vad han kommer att kunna betyda med sitt lugn i spelet.
Slutet blev ändå skakigt, mycket på grund av det som kan bli ett frågetecken i IFK i år. Vem som ska kliva fram som den givne målskytten? Premiären kunde, och borde, ha varit avgjord tidigare men när hemmalaget missade sina lägen levde det hela vägen in och med lite Peking-oflyt hade kvitteringen också kunnat komma på övertid när inhopparen Isak Magnusson var farligt nära framför Isak Pettersson.
Tre poäng blev det i alla fall, välförtjänta sådana totalt sett, men oförmågan att döda sådana här matcher har inte IFK råd med i längden.
Anfallslinjen sista kvarten bestod för övrigt av Ishaq Abdulrazak som gjorde allsvensk debut, Pontus Almqvist och Carl Björk. En säsong där det kommer att bli tätt med matcher och krävas en bred trupp kommer det bli avgörande att IFK får ut mycket även av de unga lovande spelarna som finns bakom startelvan.
Det finns mycket potential där.