Minns ni perioden där IFK flöt fram resultatmässigt? Det var sex matcher som gav fem segrar och ett kryss. Det var inte alltid glimrande spelmässigt men det gav i alla fall i slutändan poängen man var ute efter.
2–1 mot Hammarby var peaken inför fulla läktare före landslagsuppehållet. En hemmamatch där publiken var tillbaka efter restriktionerna och där allt föll rätt för hemmalaget.
Därefter? Sanningen har minst sagt kommit fatt IFK.
Först fem halvlekar utan mål framåt, därefter den här avslutningen mot ett Mjällby som inte borde ha fått chansen att komma ifatt i en match som IFK skulle ha avgjort för länge sedan.
I den kylslagna höstkvällen hade tränaren Rikard Norling beordrat full tryck och skickat in en startelva som antydde samma sak. Med fyra i grunden renodlade forwards, där Carl Björk fick ta rollen som vänster wingback, var känslan att man skulle gasa för det.
Hur det blev?
Hur det såg ut?
I första halvleken alltför ofta precis tvärtom. IFK:s spel var tempofattigt, omständligt och långsamt långa stunder. Det fanns intentioner, absolut, men försvarsstarka Mjällby fick en matchbild mest i sin egen smak där man kunde täppa till, ställa om och hota på fasta situationer och skott från distans. Mjällby gillade allt med det som var, IFK såg obekvämt ut.
Det blev absolut bättre innan det blev sämre igen.
Två mål, via Samuel Adegbenro och Christoffer Nyman, borde förstås ha stängt den här matchen, men IFK är inte det laget just nu. Man gjorde det bra efter pausen fram till ledningen men den stabiliteten finns uppenbarligen inte, det går inte att summera på något annat sätt när man kastade bort ett sådant läge med mindre än en kvart kvar och inte får med sig alla tre poängen.
2–0 blev till 2–2 och var som en ytterligare bild av en säsong som inte kommer bli bättre än så här. Det är här IFK befinner sig just nu efter en vinter där det var rörigt i truppen, det tog tid att bygga upp det och har egentligen inte flugit någon gång sedan dess.
Inte mer än bitvis och sporadiskt.
Det är helt enkelt lite för få spelare som är bra nog för att driva ett topplag och utmana hela vägen mot de bästa.
IFK är där man förtjänar i tabellen – och man lär landa ungefär där också.
Det blev bara extra tydligt mot Mjällby när chansen fanns att skaka liv i säsongen för sjuttioelfte gången i år.