Úrvalsdeilden, isländska högsta ligan, är rankad långt ner när det kommer till de europeiska toppligorna, men den är samtidigt bra på att fostra talang som kan gå vidare och ta stegen till något större.
Det vet inte minst IFK.
Klubben som har haft många framgångsrika isländska spelare hos sig genom åren, däribland Arnór Sigurdsson vars återkomst på lån fick ett slut under sommaren.
Nu blir Ísak Andri Sigurgeirsson nästa in i klubben och gör den isländska kvartetten i Peking komplett igen. Han kommer från en succéstart på ligaspelet med sex mål och åtta assist den här våren för Stjarnan, och har ett rykte om sig att ha en potential som talar för att han ska kunna ta stora kliv i utvecklingen.
Det kommer givetvis ta tid, det är en spelare som måste få växa in i allsvenskan på längre sikt, men det låter också som det spår IFK gick en gång i tiden, men tappade.
Det låter framför allt som ett spår klubben verkligen behöver tillbaka till.
Att kunna stå på flera ben för att skapa ekonomi i fotbollsverksamheten: Utveckla egna talanger i akademin, hitta unga talanger som Sigurgeirsson i andra ligor och länder och utveckla i den egna klubben (flera exempel finns i Abdulrazaq Ishaq och Ísak Bergmann Jóhannesson), samt att värva stukade spelare ute i Europa som behöver komma tillbaka och få en ny start på karriären.
Det som var framgångsreceptet efter SM-guldet 2015 där managern Jens Gustafssons stab tjänade stora pengar åt klubben som parallellt med det kunde flytta fram de sportsliga positionerna och utmana i toppen varje år genom att investera pengarna på rätt sätt.
Fotbollsmässigt finns det fortsatt mycket att utveckla i den här omstarten som gjordes förra året, men resultaten hittills i år ger ett visst lugn att fortsätta den resan.
Det lär inte bli någon akut bottenstrid igen.
Men en sak borde oroa alla IFK-anhängare och det är det slukande driftsunderskottet som äter upp pengar. IFK har alltid haft svårt att få just det att gå ihop, men levde ändå bra och byggde sitt starka kapital på att vara ledande på att utveckla spelare, sälja dem vidare och ta bra betalt – och samtidigt balansera det med relativ sportslig framgång.
I årets trupp har det varit svårt att se så många spelare med potentialen att redan nu, på kort sikt, gå för större pengar och IFK budgeterade också för ett år helt utan spelarförsäljningar där utfallet då låg på minus 27,5 miljoner kronor (förutom de cirka tio miljonerna som Linus Wahlqvist Egnell och Jonathan Levi inbringade under vintern, och som redan är inräknade i det resultatet).
Och då är det samtidigt ingen positiv konjunktur just nu.
Tuffa tider för många.
För någon vecka sedan kom Svenska Fotbollförbundets årliga analys av de allsvenska ekonomierna och några saker sticker ut där. IFK är den enda allsvenska klubben som redovisade ett minusresultat för år 2022, siffror som förvisso kraftigt påverkas av den bokförda osäkerheten runt de 35 miljonerna från Ryssland för försäljningen av Sead Haksabanovic.
Driftunderskottet för koncernen i stort, när spelarförsäljningar har exkluderats, är ett av de största i allsvenskan 2022, det ser inte särskilt bra ut och kan såklart inte fortsätta att se ut så här framöver.
Det, om inte annat, visar också varför IFK behöver hitta tillbaka till en verksamhet som inte bara blöder pengar ut utan som också genererar pengar in till fotbollsverksamheten.
”Det visar att vi är beroende av att sälja spelare. Ibland tycker folk att det är tråkigt att vi säljer men det är det som gör att vi överlever över tid. Om vi inte säljer går vi minus mellan 20 och 30 miljoner per år. Sedan jobbar vi för att få ner det, men det är den tråkiga verkligheten för elitfotbollen, att det ser ut så här på många håll”, sa ordföranden Sakarias Mårdh i samband med årsmötet i vintras när budgeten för 2023 presenterades.
Därför är den här typen av värvningar, unga spelare med hög potential för framtiden, viktig att hitta tillbaka till.
Nu ska inte någon enskild press läggas på just affären med Ísak Andri Sigurgeirsson, men rent generellt är det just den här vägen IFK måste gå igen. Ha ett antal av den typen av spelare i truppen, parallellt såklart med färdiga allsvenska sådana.
Och, inte minst, göra dem redo för att kunna ge dem chansen att spela.
Det var en lyckad affärsmodell under flera år.
Det behöver bli det igen.