Under de här nio veckorna utan ligafotboll har väntan passerat i olika faser.
Rådande period var farligt nära att glida in i en färglös indifferens, men räddades av att det faktiskt skulle kickas igång i Tyskland.
Välkommet, såklart, men framför allt spännande hur en av fotbollsvärldens mest kokande grytor skulle se ut och upplevas under ett experiment som var fyllt med en bra mycket viktigare frågeställning än var poängen skulle hamna.
Svårt att hitta ett mer lämpligt prov.
Kan de verkligen få den här bollen att rulla?
Jag tycker det.
Det fungerade.
Det var en urholkad, tråkigare version av ett efterlängtat och saknat original, men om det här är vad vi kan få nu och det möter alla krav och restriktioner så drar det på allvar upp förväntningarna att fler ligor följer efter.
Ruhrderbyt på Westfalenstadion innebär normalt 81 000 bubblande, rockande, hoppande och sjungande fans.
Det är ingen liten maskin att skala ned till en geisterspiele – spökmatch – som det kallas i Tyskland.
Men myndigheter och klubbar klarade tillsammans av att styra det till en återstart, och även om det bara var en ligaomgång, det är ingen inkörd rutin än, så bör det skicka en signal till alla som följde lördagens utveckling att det går.
Att se spelarna inspektera planen med munskydd, iakta avbytarna sitta ett par meter ifrån varandra och följa Erling Braut Håland fira med en distanserad anpassad målgest är en del av idrotten under pandemin.
Det är inte vad vi vill ha, men det är vad det är och kräver det evenemang kantade av restriktioner och tomma läktare för att få igång fotbollen så höj näven och veva intensivt du som inte tar det.
Ingen?
Ok.
Tar vi den här fotbollsmässiga ljusningen mot Sverige är det inte lika muntert.
Det är i stället en utveckling som kantrat.
Det protokoll som klubbarna gemensamt arbetade fram – och som inte möttes av några anmärkningar – för att övertyga Folkhälsomyndigheten om att få igång tävlingssäsongen har inte gett önskat resultat.
Eller det har inte gett ett skvatt.
En redan uppdämd irritation fanns där innan fredagens icke-besked, nya icke-besked, och det spädde på klubbarnas känsla av att frågan inte tas på allvar.
Att de inte lyssnas på. Samtidigt tickar klockan.
Jens Magnusson hymlade inte med att det "är ett skarpt läge".
Och sa även:
"Stora värden står på spel. Om vi inte kan spela så påverkas såklart alla intäktsslag och ingen verksamhet kan klara sådana förluster utan mycket allvarliga konsekvenser".
14 juni är fortfarande datumet som svensk elitfotboll jobbar mot.
Även om det fungerar att spela i Tyskland, både i Bundesliga och 2.Bundesliga, är känslan att det inte är nära i Sverige.
Var är vi på väg egentligen?
Med tiden har inte debatten lämnat svar. Den har inte närmat sig besked åt något håll, utan snarare tappat riktning.
Vilat bort sig på sidospår om en fruktan att allsvensk fotboll kommer ge överfulla sportbarer samtidigt som klubbarna knäar.
Det ekade på Westfalenstadion men det ekade vackert av en fotboll som sparkades.
Det var en imponerande uppvisning av en fascinerande 194 centimeter smidig forwardskatt i Erling Braut Håland.
Ola Wenström var studioankare med oklanderlig hand, han vet inget annat sätt.
Erik Niva hade inte lagt till med stockholmsdialekt och Bojan Djordjic hade inte glömt hårvaxet.
Det var inte fotboll med samma smak och känsla, men det var fint med lördag igen.