Det kanske inte är Åshöjden-stämpel (ni yngre får googla) på laget men snudd på.
Utvecklingskurvan har pekat uppåt flera år i rad och den har ännu inte planat ut heller.
Efter Tor-Arne Fredheims entré som managern sensommaren 2021 har framgångssagan accelererat ytterligare. Två matcher och sex poäng in i landets högsta serie sitter jag på ett iskallt Guldfågeln Arena och frågar mig själv i stället: var det inte svårare än så här i allsvenskan?
Jo, det är klart att det är. IFK har mött rätt beskedliga lag som Växjö och Kalmar och det kommer betydligt knivigare matcher en bit fram. Men sättet som IFK har tagit sig an den här utmaningen imponerar.
Det är en solid lagmaskin som Fredheim har mejslat fram – bland spelare som har älskat nörderiet och detaljerna för att de har sett att det ger resultat.
Bygget känns komplett för att vara en nykomling. De ligger i delad topp just nu, men lär knappast stanna där. Just nu känns dock IFK alldeles för stabilt och svårslaget för att riskera att dras ned i bottenträsket och tvingas kämpa för överlevnad.
Den stora frågan som jag ställde först är väl snarare hur IFK kommer att tackla motgångarna eller förlusterna, som jag antar kommer förr eller senare?
Det blir en ovan situation för ett lag som hittills bara har surfat i medvind.
Just nu kan jag dock vänta ett tag med det svaret. Jag har hellre Elsa Burvalls eviga mittfältsbrunkande, My Catos smittande måljubel eller Irma Cajlakovics klackar på näthinnan.
Tack för underhållningen hittills. Det är omöjligt att inte charmas av det här IFK-laget.