Enebys ordförande Joakim Sundgren vill göra mer för ungdomarna i området. Planer finns men ingenting är spikat ännu.
– Vad jag har gjort genom åren? Säg något jag inte har gjort.
Gun Wiman skrattar med tomteluvan på. Hon står intill julgranarna som hon har hämtat på egen hand från återförsäljaren – trots att hon egentligen inte tål gran.
Hon är ständigt upptagen med något, men pratglad ändå.
Jag ber henne blicka tillbaka på det som hon har gjort i föreningslivets tjänst. CV:et är långt. Fotbollstränare i bolleken, suttit i styrelsen, städat, stått i kiosk, fixat och donat så att saker och ting blir av.
Hon är en av alla dem som har sett till att Idrottssverige har överlevt. Hon har hjälpt fotbollen, utförsåkningen, speedwayen, rallykrossen och tennisen i Norrköping.
År efter år efter år.
Att steka 80 ägg så att funktionärerna i Alla på snö i Yxbacken får lunch tar ett par timmar om man använder tre stekpannor – samtidigt.
Att torka bort fågelbajs från fönsterblecken på Enebys kansli tar tio minuter.
Att leverera mat till NTK:s tennisläger i Racketstadion tar cirka en halvleks fotbollsspelande, plus tilläggstid.
Men det tar vi sen.
Just nu är det fokus på Eneby BK:s julmarknad på Maxivallen.
Utanför kansliet står EBK:s ordförande Joakim Sundgren och grillar hamburgare. Till sin hjälp har han kompisen Johan Eneström.
De är här en ledig lördag för att en julmarknad ska kunna anordnas. De ställer redan upp. Men det tar inte lång tid in i samtalet innan man förstår att de gärna hade gjort mer.
Helt enkelt för att föreningslivet räddar många barn som annars hade hamnat på glid. Eller som Joakim Sundgren själv uttrycker det.
– Idrottsklubbarna är dagens fritidsgårdar. Vi har ungdomar här i området som inte har ordentligt med mat hemma. Det är ju hemskt och man tror kanske inte att det är sant, men så är det. Då har vi som klubb ett stort ansvar.
Han hade velat öppna upp Enebys lokaler om fredagarna. Bjuda på mat, se till att ungdomarna spelar fotboll på kvällen istället för att ränna ute. Involvera Svenska kyrkan, Polisen och andra goda krafter i samhället. Än så länge är det bara på planeringsstadiet.
– Om du står och skjuter straffar på en polis ena kvällen så beter du dig inte illa mot honom eller henne en annan kväll.
Ideella krafter kommer på tal. Om hur det inte alltid är lätt att få folk att ställa upp.
– Många frågar ”vad får jag för det?”. Vad ska man svara på det?
EBK-ordföranden känner ändå att det håller på att bli bättre. När julmarknaden skulle ordnas kom ju 14 personer till mötet.
– 14 stycken! Det var så kul att sitta runt det där bordet och planera det här.
En av dem som inte säger nej är Gun Wiman. Inte heller frågar hon vad hon får för det.
– Hon är en sådan som alltid ställer upp. Så länge som jag har varit involverat i Eneby har hon alltid varit på plats. Och hon begär aldrig något för det.
Gun och julmössan sveper förbi. Hon tittar på Joakim.
– Den där har jag känt sedan han var en liten pojke.
30 år sedan de där pojk-åren står Enebygänget vid grillen skrattar. Det ska så klart kommenteras hur ordföranden var som barn. Det är så snacket brukar gå när man kan blicka tillbaka en bra bit och den där känslan av långvarig samhörighet smyger på.
Gerd Andersson var med och startade Enebys damlag 1972. Även hon är ett fint exempel på eldsjälarna som än i dag hjälper till i klubben.
Tidsaspekten är svindlande. Den går inte att greppa.
Det är länge sedan som Joakim Sundgren var 15 år. Och fler år än så har gått sedan Gun Wiman tog hand om sina första fotbollsspelande knattar.
Jag googlade 1976. Det visar sig att Jordens befolkning översteg fyra miljarder människor just det året.
Den 15 november i år beräknades vi bli åtta miljarder, enligt en FN-rapport. Vår planets befolkning har alltså hunnit fördubblas under alla de åren som Gun har ställt upp för föreningslivet i Norrköping.
Oklart om den beskrivningen gör det hela mer begripligt. Vi lägger den åt sidan och går in i Maxivallens lokaler istället.
Hur mycket ska fikat kosta? Var är korvarna? Hur går det inne i bollhallen där den stora loppisen anordnas?
Gun Wiman verkar ha en slev med i alla grytor. Och hon verkar fortfarande älska att röra om i dem iklädd sin Eneby BK-jacka. Jag undrar varför man väljer att ställa upp så mycket som hon gör.
Då kommer bolleken på tal. Alltså den fotbollsform där barnen tar sina första löpsteg med fotbollsskor på och gör sina första mål.
– Jag hoppade in där i våras eftersom de behövde hjälp. Det är så roligt att se glädjen i ögonen på de här femåringarna. Det är underbart.
Hon fortsätter:
– Varför gör jag det här? Vad skulle jag annars göra? Städa ihjäl mig i villan där hemma, haha?
Gerd Andersson och Gun Wiman har redan kommit i julstämning.
Hon är van vid att jobba. Att ta i och nästan aldrig sitta still. Antalet ideella timmar genom åren går inte att räkna.
Hon tror själv att hennes uppväxt har gjort henne sådan. Att vara barn upp på en bondgård vid Sörsjön på 1940-talet sätter sina spår.
Gun är inte ensam. De flesta av svenskarna som var barn under 40- och 50-talet stöptes i liknande formar.
Enebys veteran tillhör en generation som är så mer osjälvisk än de som kom efter. En generation som lyfter blicken och ser en helhet snarare än bara sin egna, personliga vardag.
För att citera ordförande Sundgren: ”Hon ställer alltid upp. Och hon begär aldrig något för det”.
Jag tar upp ämnet med Gun själv. Visst ser hon en skillnad på det ideella Sverige då och nu.
– Många föräldrar lämpar bara över sina barn på föreningarna. De stannar på parkeringen och åker vidare direkt för att slippa stå i kiosken. Det kan handla om att ställa upp i två timmar, två gånger per år. Vad är problemet?
Hur löser man det problemet?
– Folk säger att de inte har tid. Här är lösningen: Lägg ner mobilen i två timmar varje dag, så har du två timmar över.
Vad vill du säga till de som inte ställer upp?
– Du och jag är föreningen. Du och jag är samhället. Jag tycker om att stötta och hjälpa till.
Gun Wiman minglar runt på Enebys julmarknad.
På tal om att hjälpa till. Vad är klockan? 10.30 ska det levereras lunch till ungdomarna på tennistävlingen på Racketstadion. Sysslorna på julmarknaden får vänta. Gun dubbeljobbar ideellt i dag.
Salladen har hon redan skurit hemma. Men maten lagar hon inte själv, den hämtas i butik. Jag följer med i bilen genom ett grått Himmelstalund.
Ett dukat bord lämnas till tennisungdomarna. Kaffe ställs ut till funktionärerna. Sedan åker vi tillbaka.
Snart är vi framme vid julmarknaden igen där resten av dagens sysslor väntar. Bland annat måste ju hallen städas innan helgens träningar och matcher.
Är du trött?
– Nej.
Är det här kul?
– Möter man bara glädje så funkar det. Jag gör det för att jag gör nytta. Den känslan känns bra för alla, säger Gun Wiman samtidigt som vi passerar Eneby centrum.
Bilen går framåt. De ideella krafternas Grand old lady har alltjämnt foten på gaspedalen.