Jag vaknade upp med samma känsla som jag gick och la mig med. Den där IFK-pinnen i Borås ska inte underskattas.
Ett ställe Kamraterna ofta får lämna som förlorare, och hade det inte varit för en fjärdedomare med slipad syn så hade Glen Riddersholms första match som huvudtränare slutat i en 1–2-torsk.
Bryskt tillbaka till ruta ett efter det förlösande trendbrottet mot Degerfors och tillbaka till ett monotont jämmer om en pissäsong.
Med krysset tappade inte omstarten energi och det finns en styrka som ska framhävas i att hämta in underläge i en svår bortamatch.
Samtidigt ska vi inte lura oss själva att IFK förtjände så mycket mer.
Precis som mot Degerfors fanns det perioder där nivån var en brysk påminnelse varför laget ligger där de ligger i den allsvenska tabellen.
Men det finns även en väsentlig skillnad.
Mot Degerfors och Elfsborg har laget spänt upp en säkerhetslina som inte funnits där tidigare. Ett skydd som består av ilska och uppskruvad aggressivitet.
Nya IFK Norrköping är en hetsigare och grisigare version av sig själv och det kan nästan helt och hållet spåras till Arnór Sigurdssons entré.
I allt 23-åringen gör finns det en visa vägen-attityd att det här inte kommer leda någonstans om vi harvar på som vi gjort innan.
Sätta press på domaren, provocera motståndarna, få publiken emot sig.
Den här nageln i ögat, som Sigurdsson söker att vara, har IFK Norrköping saknat.
Enklast för stjärnan att få med på det tjurskalliga tåget är landsmannen Ari Skúlason (avstängd mot AIK), men nya opolerade IFK har börjat att leta sig in på andra håll och på fler fötter.
Skúlason hängde runt halsen på Degerfors Omar Faraj i ett hemjobb.
Frisparken var det mest givna vi sett och när Degerforsspelaren tröttnade på islänningen kom en till, Sigurdsson, och kastade sig in i tumultet.
Han hade inget där att göra men såg en chans att veva igång sina egna och publiken. Och jävlas med Degerfors i en ångestmatch som IFK Norrköping behövde vinna.
CSKA-lånet har förstått att han kommit till ett lag där det varit för snällt.
För slätstruket och att det behöver svärtas ned.
Utöver sina två mål på fyra starter har det resulterat i två gula – men framför allt har Sigurdsson på rekordkort tid plockat fram sidor hos sina lagkamrater som vi inte skymtat innan.
Jacob Ortmark hopptacklade sig in i en duell mot Elfsborg. Tjafs utbröt och det viftades med gula kort åt alla håll och kanter.
Blodnitiska IFK Norrköping har en dansk tränare som snabbt vunnit sympatier som en karismatisk person.
En varm personlighet som är framme hos klacken både innan och efter matchen.
Som inte drar sig för att twittra att han snappat upp att det är ett liv och ett lag som gäller på den nya arbetsplatsen.
Spelarna han skickar ut på planen bygger en image som är helt tvärtom mot Glen Riddersholms varma framtoning.
Marco Lunds, välkommen tillbaka, identitet som fotbollsspelare är att vara så hård det går och trivs bäst med det.
Anton Eriksson kliver upp i rygg med kraft och bestämdhet. Är jobbig att möta och utnyttjar sin väldiga kropp på bästa sätt.
Ingen kommer emellertid i närheten av Arnór Sigurdssons expertis att retas och vara agitator.
Och det är precis vad det här laget behöver.
Liksom hans utomordentliga färdigheter som fotbollsspelare, såklart.