Filip Dagerstål på väg att nicka bollen. I förgrunden ser man en viss Sead Haksabanovic.
24-årige Filip Dagerstål sökte en ny utmaning efter en herrans massa år i moderklubben IFK Norrköping. Han fann den i Ryssland och gick direkt in i startelvan i FC Khimki i januari.
Där blev han bofast fjolårssäsongen ut, och har hittills 2021/2022 startat i nio av tio ligamatcher.
För egen del var flytten till Khimki helt rätt då Dagerstål aldrig har varit i närheten av att rosta på en bänk.
– Det var direkt från start inget att klaga på. Lagkamraterna var välkomnande. Jag kände väl att, när jag skrev på för Khimki, att de verkligen ville ha mig, och det var väldigt viktigt för mig. Jag hade förhoppningar om att jag skulle få spela ganska mycket, även om det kan vara svårt i ett nytt land och ny liga. Tanken var väl lite att jag skulle känna av det första tiden, se hur allt fungerar. Men det var väldigt positivt att jag fick förtroende så snabbt, säger Filip Dagerstål på en telefonlinje från Ryssland som inte alls är knastrig.
Du har spelat nästan uteslutande som innermittfältare?
– Jo, men det är roligt. Det passar mig ganska bra. Det är annorlunda mot back så klart, lite mer springa. Men jag spelar i en roll som passar mig ganska bra. Jag är inte en så offensiv mittfältare, utan jag ligger där framför backlinjen och dammsuger. Städar och tacklas.
För lagets del var förra säsongen en succé med en åttondeplats – samt hugg på europaplatser långt in på seriespelet – som facit.
Hittills den här säsongen har det gått desto motigare för Khimki, som ligger sist i tabellen.
Hur har det varit att komma in i allt vid sidan om fotbollen?
– Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Men jag har fått en positiv bild. Sen så bor vi i Moskva också (20 minuter från Khimki) vilket jag tror har underlättat ganska mycket. Det är väldigt likt många europeiska städer. Sen tror jag du kan hamna på andra ställen i Ryssland där det inte är riktigt lika likt, då kan det nog vara tuffare vid sidan av.
Ni flyger mycket till bortamatcherna förstår jag, vad är längsta bussresan för er?
– Än så länge har vi bara åkt buss till en bortamatch utöver de i Moskva, och det var senast mot Arsenal Tula. Tre timmar buss. Annars har vi flugit varje gång, det har varit flygningar på kanske två och en halv timme. Så det är okej.
Har du lärt dig några ryska bokstäver än?
– Haha, det är krångligt alltså. Jag har väl lärt mig att prata lite på fotbollsplan i alla fall. Det mest väsentliga, så att jag kan styra mina medspelare lite och förstå vad de säger till mig. Utanför planen är det ganska svårt. Jag har lärt mig att läsa lite. Det går väldigt långsamt, men jag kan lite. Vissa ord lär jag mig, men sen kommer kruxet att kunna uttala det rätt. Sambon är mer flitig där, hon pluggar lite ryska.
Han återvände till Khimki efter sommarens semester i Norrköping med en helt annan känsla av trygghet inför spel i ryska ligan med den erfarenheten han hann bygga upp vårsäsongen innan.
Varför har laget gått så mycket sämre den här säsongen än förra?
– Jag vet faktiskt inte. Vi har spelat tio matcher och torskat fyra, vilket är okej för Khimki om man ser till vilka vi har mött. Men grejen är att då borde vi vinna fyra också. Nu har vi kryssat i fem matcher och bara vunnit en, utöver alla förlusterna. Man kan säga att förra året var det ganska mycket stolpe in för oss, nu har det varit ganska mycket stolpe ut. Det sista lilla har inte riktigt klaffat. Jag tycker dock att vår trupp är bra. Man vet att det kan gå ganska snabbt att vända till segrar. Kolla bara på IFK. Lite den känslan har jag kring Khimki också.
Upplever du hög press på dig som utländsk spelare när poängkontot är så glest för laget?
– Nej, det vill jag inte säga. Det är ingen högre press på oss utlänningar. Det är ingen som är nöjd med hur säsongen har gått hittills, men det är liksom ingen specifik som åker på mer ansvar än någon annan. Alla drar åt samma håll och tycker det är dags att steppa upp.
Just att FC Khimki inte tillhör de stora drakarna – så som Zenit, Rubin Kazan eller valfri Moskva-klubb – gör att det finns ett annat tålamod i styrelserummet och bland fansen.
– Det är bara att vara ärlig och veta sin plats i näringskedjan. Om man kollar på vilka summor de stora klubbarna spenderar och jämför med oss, så har de extremt mycket mer pengar. Samtidigt så tycker jag att vi har visat, framför allt förra året, att pengar inte är allt i fotbollen. I år har vi vunnit mot Krasnodar också, och spelade 0–0 mot Lokomotiv för två veckor sedan med bud på mer. Även fast vissa lag har bättre förutsättningar och lär sluta högre upp i tabellen, så är ligan så pass jämn att man har chans att vinna varje match. Det är lite likt allsvenskan på det sättet, säger Filip Dagerstål.
Filip beskriver sina egna insatser den här hösten som lagets. Det har varit okej, men det finns mer att hämta.
Han har ett stycke före detta IFK-lagkamrater som motståndare i Ryssland. Pontus Almqvist (Rostov), Sead Haksabanovic (Rubin Kazan) och Jordan Larsson (Spartak Moskva) återfinns i ligan. Dessutom finns välbekanta allsvenska ansikten som Axel Björnström (Arsenal Tula) och Viktor Claesson (Krasnodar).
– Det är jätteskoj faktiskt. Ryssland är ett bra steg att ta. Många svenska har gått dit och presterar, kolla bara på Jordans framfart, säger Dagerstål.
Att Filip Dagerstål återvänder till IFK Norrköping en vacker dag är långt ifrån omöjligt. Men om han får bestämma dröjer det ett tag – i stället ser han chanser till spel i en ännu bättre liga om han lyckas fortsätta på inslagen väg personligen.
– Alltså, jag gick till Khimki för jag såg väldigt goda chanser att få mycket speltid och kunna utvecklas. Självklart är målet att bli ännu bättre och ta sig ännu högre upp. Först och främst vill jag vända det här med laget nu. Sen är min dröm att ta mig högre, säger Dagerstål.