Landslagsuppehåll, igen. Lämpligt att ännu en gång fördjupa sig i en av de mest fascinerande kollapser som allsvenskan sett. Vid det här laget har ni väl klargörande vilka faktorer som ligger bakom IFK:s pysunka?
CG: Om vi börjar med att slå fast ett faktum, det här är en av de mest svängiga säsonger man upplevt, fler lag än IFK har pendlat väldigt i både resultat och prestationer. Men med det sagt, IFK:s resa sticker onekligen ut. Både för hur stora skillnader det varit och kanske minst lika mycket för hur man just rusade mot guldet de första cirka tio omgångarna för att sedan tappa allt. Det är inte direkt i skymundan det här har skett. Orsaker? Många säkerligen. Men det har läckt alldeles för mycket bakåt om vi börjar där. Försvarsspelet, som börjar högre upp än i bara backlinjen, har fallerat för många gånger. Jag har saknat tuffheten emellanåt, någon som tar tag i det på planen. Inte minst sedan Rasmus Lauritsen försvann. Och så får man väl inte glömma att de andra lagen kom ifatt ett IFK som bara i inledningen kunde rida på vågen av att ha kommit klart bäst förberett in i allsvenskan efter den evighetslånga försäsongen.
Iwung: Hur mycket utrymme har jag? Om man ska bena ut det här, tro mig: jag har försökt, så är det svårt att blunda för faktumet att verkligheten kom ikapp Kamraterna. Laget dansade sig elegant och framgångsrikt igenom första tredjedelen på ren spelglädje, rätt formtoppade spelare och ett flyt som man förtjänade, för att sedan stupa. Fallet kan bara till viss del motas och snyggas till med att plocka ett par vinster på slutet. Som helhet är det självklart ett 2020 som inte är godkänt. Varför det gått snett? En rad komponenter, men Jens Gustafsson har förlitat sig för mycket på devisen att det löser sig med så många individuellt skickliga spelare. Det har blottats att det inte finns någon genomtänkt spelidé. Det har inte löst sig utan en naturlig vänsterback, det blev ett hattande mellan positioner som hämmade och det har funnits en övertro på en eller par spelare för mycket och Rasmus Lauritsen lämnade ett jättehål. I höst har det funnits en (1) naturlig anfallare i Christoffer Nyman som dessutom varit skadad.
Ska och bör Jens Gustafsson träna IFK Norrköping 2021, hans sista år på nuvarande kontrakt?
CG: Det är del i den analys IFK behöver göra, för framtiden, vem som ska leda laget även på längre sikt och dessutom hur managerrollen ska se ut framåt. Ska den delas på något sätt med tanke på hur stor och omfattande den har blivit? Ingen kan klaga på hur Gustafsson byggt IFK vidare efter ett överraskande SM-guld 2015 om vi tittar utanför planen där klubben sålt spelare för i runda slängar 300 miljoner kronor och vuxit på alla sätt, men på planen saknas pricken över i:et och det har varit för ojämnt lite för ofta. Svaret på frågan? Gustafsson lär leda IFK även 2021, men arbetet med att forma framtidens organisation runt A-laget inleds också. Om han ingår även där? Mer oklart i nuläget.
Iwung: Vi kan väl alla enas om att det finns fog att ställa frågan och att han inte vunnit särskilt många nya beundrare – om vi ser till det rent fotbollmässiga. Som manager i rollen att värva, utveckla och sälja kommer Gustafsson kvittera ut ett toppbetyg oavsett hur många dagar han har kvar som huvudansvarig för klubben, men det går inte blunda för att det är ett misslyckande att inte få ut mer med den här truppen som är bland det starkaste allsvenskan sett. Om han ska träna IFK kontraktet ut? Det är inget självklart ja på frågan, men det är samtidigt betydligt mer komplex att satsa på någon annan. Med det upplägg IFK har med manager reduceras antal kandidater avsevärt. Det är en arbetsbörda utöver att träna laget som är jäkligt tuff och kräver kompetens. Min gissning är, efter en rejäl och självkritisk analys, att Jens Gustafsson leder laget även 2021 – samtidigt som klubben intensifierar samtalen med Henrik Ryd...jag menar hans efterträdare.
41 insläppta mål är det mesta IFK släppt in under Jens Gustafssons tid som IFK-ansvarig. Varför har det läckt så drastiskt den här säsongen?
CG: För naivt i perioder. IFK inledde säsongen lysande, med en virvlande offensiv som bar frukt men när de andra lagen kom ifatt, hittade sätt att möta det med så kunde man också såra Peking som bjöd på ytor och väl enkla misstag emellanåt. Det har bitvis sett bättre ut efter den tyngsta IFK-perioden i somras, absolut, men fortfarande svajar det betänkligt lite för ofta. En offensiv balans på bekostnad av defensiven, sårbart i ytan mellan mittfält och backlinje och inte alltid tillräckligt rejält i eget straffområde (se exempelvis fasta situationer) är väl några saker att peka på.
Iwung: 27 och 26 mål har rasslat in bakom Isak Pettersson de två senaste säsongerna. Nu: 41 – med tre matcher kvar. Det säger såklart en hel del om att det inte är ett lag som suttit ihop särskilt bra. Anfall är uppenbarligen inte bästa försvar heller då det bara är Malmö som gjort fler mål än IFK. Ett mittfält som lämnat sin backlinje i skiten och en backlinje som haft svårt att städa upp skiten i eget straffområde har varit två tydliga faktorer. Frågan är om det räcker med en defensiv förstärkning i vinter? Filip Dagerstål kan packa trunken och då finns Kasper Larsen, Rasmus Lauritsen och Dagerstål på listan över flyende mittbackar – utan att någon kommit in med en tydlig roll att vara den som håller ihop försvarslinjen. Du vill väl ha ett namn? Jag tycker Carl Johansson i Falkenberg är en skön, elak typ med bra bollbehandling.
Peter Hunt sa i en intervju med Sporten i veckan att det är ett gediget analysarbete som väntar. Ta på dig styrelsekostymen och tala om vilken fråga som bränner allra hetast?
CG: Ett sådant här år är det nästan omöjligt att gå förbi frågan om hur man hanterar de annorlunda tiderna som just nu är. Bortsett det, IFK är ändå en av de klubbar i Sverige som mår bäst trots corona-konsekvenserna, handlar det om hur man behåller sin vägvinnande strategi i den delen som stavas fostra, förädla, sälja, samtidigt som man tar ännu ett steg resultatmässigt.
Iwung: Spelidé! Hur vill vi spela, vad vill vi få ut på planen och har vi spelarna för ändamålet?
Det är på sin plats att gratta Malmö FF, välförtjänta svenska mästare, men fick de verkligen den match man kan begära om det guldet?
CG: Det ligger lite i frågan, men nej, det blev aldrig riktigt så. Trots att MFF inte på något sätt gjort en fulländad säsong (minns att starten var sådär) plockar man hem guldet rätt smidigt till slut. Återigen; där bakom har det varit ännu mer ojämnt. Ska man haka på Malmö, med de resurser man har i Skåne, krävs det något helt annat än så.
Iwung: Nej. Frustrerande att se hur oförmögna lagen bakom inte ens kunnat sätta press på MFF för att de fibblat och snubblat. En på alla sätt konstig allsvenska men att mästarna promenerar hem det här med tre matcher kvar har jag svårt se en direkt pandemikoppling till. Där Jon Dahl Tomasson har fått ut max av sitt fysiskt malande lag har 14 (Jimmy Thelin, undantaget) av hans kollegor en tuff självrannsakan att göra.