Värmlandsgatan 20 december. En 17-årig pojke sköts till döds på öppen gata. "Det är så tragiskt. Det ska inte få hända", säger David Chamoun.
Det är en onsdagskväll i december. Utanför Ektorpshallen ruvar ett vintermörker, insvept i ett lätt regn. Inne i hallen börjar träningen prick 18.00. Då har det inte ens gått två timmar sedan en 17-årig pojke sköts till döds på öppen gata i Marielund.
Mordet skakar om hela Norrköping.
David Chamoun skakar på huvudet.
– Vi har en kille som bor i Marielund. När jag hörde vad som hade hänt ringde jag honom direkt. Inte för att jag trodde att han var inblandad, utan för att kolla hur han mådde. Jag tror att ett sånt litet samtal betyder mycket för honom. Det är viktigt att visa att man bryr sig.
Han fortsätter:
– Det är så tragiskt. Det ska inte få hända. Om du väljer en kriminell bana finns det bara två vägar att gå: Antingen hamnar du i fängelse till slut, eller så dör du. Vi vill få bort grabbarna från allt sånt.
På Ektorpshallens plan står David Chamoun och bidrar med det han kan ge: futsal och kamratskap.
– Grabbar! Vad gör vi när vi tappar boll?
Som 17-åring var han en av Sveriges största fotbollstalanger. Då rasade allt samman och proffsdrömmen försvann. Kvar stod en tonåring – mentalt knäckt och ensam. Utan någon att prata med och utan en vägvisare hittade han aldrig tillbaka till elitfotbollen.
I dag är han nästan dubbelt så gammal. I dag vet han mer.
Det som hände i går är hans drivkraft i dag. Nu vill han vara vägvisaren han själv inte hade. Han vill vara öronen, famnen och rösten han själv hade behövt som ung.
Ektorps ungdomslag består av tonåringar som bor i Norrköpings tuffaste områden. Han vill förvandla killarna från Ektorp, Hageby, Marielund och Navestad från gatuspelare till skolade futsalspelare. Och han vill, med idrottens hjälp, se till att killarna från de utsatta områdena i stan håller sig borta från gatans trubbel. Eller som han själv kallar det för: ”skit”.
– Efter att jag blev tränare lever jag inte längre för mig själv. Fotbollen gjorde att jag aldrig hamnade i ”skit”. Och jag är vuxen nu och kommer aldrig att göra det. På det sättet är mitt liv klart. Jag har pausat mitt liv för att ge de här grabbarna så mycket som möjligt, säger 32-åringen.
David Chamoun när han togs ut till juniorlandslaget under julen 2006.
David Chamoun växte upp i Ektorp. Eller rättare sagt på konstgräset, en frispark från ”Parken”. Fotbollen var allt. Han beskriver en barndom där varje tillgänglig stund tillbringades med en boll på den gröna mattan.
Kvällar, helger, lov. Han kunde aldrig få nog. Att utmana en mot en var hans liv, konstgräset var hans hem.
David Chamoun började i IFK Norrköpings bollek som liten knatte. Som 17-åring hade han klättrat hela vägen till A-lagsträningarna. Han fick även spela några träningsmatcher och sitta på bänken i ett cupmöte med Vasalund.
Hans framfart märktes även utanför promenaderna.
Chamoun blev uttagen både till elitlägret i Halmstad och till pojklandslagslägret på Bosön. Som 15-, 16- och 17-åring tillhörde han den lilla skaran talanger som både IFK Norrköping och svensk fotboll trodde allra mest på.
Fotbollsmässigt fick han växa upp snabbt. Att träna med vuxna spelare i IFK:s A-lag tvingar en tonåring till det. Men den fotbollstokiga, lille grabben fortsatte att leva kvar inom honom. Den barnsliga fotbollshungern gjorde sig ständigt påmind. David Chamoun slutade aldrig att leka fotboll med sina barndomsvänner. A-lagspelare eller inte. Han kunde aldrig lämna sin uppväxts lekplats, konstgräset i Ektorp.
Fast den där kvällen 2008 borde han ha gjort det. Han skulle ha valt vilan i sitt pojkrum i stället. Dels för att han redan hade tränat och dels för att det bara var fyra dagar till nästa samling med pojklandslaget.
Men han gjorde ett större misstag.
Han spelade utan skor.
– Jag hade precis fått nya skor av IFK. De skavde så jag tog av dem. När kompisarna gick hem stannade jag kvar och tränade sidledsförflyttningar. Det var då det hände. Stortån vek sig helt och hamnade under min fot. Det är tragiskt att säga det. Men min karriär dog den där dagen på konstgräset. Jag kom aldrig tillbaka igen.
Barfota-fotbollen blev den blågula talangens fall.
Och starten på den tuffaste tiden i hans liv.
"Jag blev för trasig mentalt. Jag gav upp till slut", säger David Chamoun om den tuffa skadan han råkade ut för som 17-åring.
Den fysiska skadan höll honom borta i åtta månader. Men mentalt läkte han aldrig. Käftsmällen var för hård för 17-åringen att hantera på egen hand.
Den utstakade vägen till IFK Norrköpings A-lag stängdes på ett sätt som David Chamoun är besviken på än i dag. Han önskar att klubben skulle ha varit där för honom på ett annat sätt.
– Man är sårbar i den åldern. Jag kände att ingen brydde sig längre, att man blev bortglömd direkt. Om en ung kille inte mår bra måste en förening stötta honom.
Om du ska vara självkritisk, vad tänker du då?
– Jag blev för trasig mentalt. Jag gav upp till slut. Det är i slutänden hundra procent mitt eget ansvar. Man ska aldrig ge upp, jag vet det. I dag ångrar jag att jag gjorde det. Jag borde ha kommit tillbaka starkare. Men jag var ensam, utan någon att prata med. Jag behövde någon som visade mig uppskattning och som kunde få upp min motivation igen.
Hade du inte hjälp av din familj?
– Familjen fanns där men det var inte alltid så pedagogiskt hemma, om man säger så. De hade också stora förhoppningar om att jag skulle bli proffs.
David Chamoun gav inte upp fotbollen helt. Han försökte börja om i både Smedby och i Assyriska. Men den riktiga glädjen och kärleken till sporten hade fått sig en så hård törn att en elitsatsning blev för svår. När han dessutom drabbades av en tuff skada i ljumsken blev den omöjlig.
I stället började han blicka mot en ny utmaning – som ungdomstränare.
"Jag vet att de aldrig kommer att glömma vad jag gör för dem", säger David Chamoun om sina spelare.
Rösten fyller Ektorpshallen.
– Offensiven är bra, men defensivt kan vi bättre! Sätt press och ge understöd!
David Chamoun känner sitt lag väl. Inte bara för att de är hans spelare. Han har även varit elevcoach för de flesta av dem i skolan. Han vet vad det viktigaste en vuxen person kan ge en ung kille.
Kärlek.
Men hans kärlek kommer inte ovillkorligt. I dealen ingår disciplin och ett hårt slit. Tappar du bollen så jobbar du hem – hela vägen.
– Jag brukar alltid påminna grabbarna att ingenting kommer gratis. Många ungdomar i dag saknar disciplin. Jag tror att det beror på att man får en ny Iphone trots att man visar upp dåliga betyg. Det är fel. Man ska förtjäna allt man får här i livet, annars utvecklas man inte.
Har din egen fotbollshistoria blivit en drivkraft för dig?
– Ja, hundra procent. Jag fick klara mig själv och det gör man inte av när man är i den här åldern. Därför vill jag vara här för dem. Det är därför jag brinner för de här grabbarna. Jag vet att de aldrig kommer att glömma vad jag gör för dem.
Hur vet du det?
– De lyssnar på vad jag säger. De visar sin uppskattning genom att slita på planen. Jag ser det. Det räcker för mig.
Har du en fördel av att ha varit deras elevcoach i skolan?
– Ja, vi har kunnat bygga upp en relation i skolan som de sedan tar med sig till träningen. De vet mina gränser och trampar inte över. Jag är hård och fyrkantig men jag ger dem mycket kärlek också. Det är genom att blanda det hårda med det mjuka som gör att jag når fram till dem.
Hur viktig roll spelar idrotten för ungdomar? Och speciellt i de här delarna av Norrköping?
– En avgörande roll. Alla vet vad som finns i de här utsatta områdena. Om du vill få bort ungdomarna från ”skiten” behöver de en aktivitet. Vad ska de annars göra efter skolan? Jag som elevcoach hör att många unga inte gör någonting efter skolan. Ska de hänga i centrum eller inne i stan? Nej, kom hit i stället. Att fånga dem i unga åldrar och att ge dem bra förebilder är det som hjälper.
Risken finns att de hade råkat illa ut om de inte varit här?
– Jag vet att de hade råkat illa ut. Vi har tagit dem till oss, det är bättre att vi tar hand om dem. Vi har gjort så att de har vuxit och lärt sig att ta eget ansvar. De pratar på ett annorlunda sätt nu. De var pojkar när de kom hit men nu börjar de bli män. På ett bra sätt, alltså.
Alla killar tränar inte i kväll. De småskadade sitter och tittar på. Under en vätskepaus går David Chamoun till dem. Ögonkontakt, frågor om hur läget är och en klapp på axeln.
Det tar bara 20 sekunder. Men frågar du David Chamoun kan de sekunderna vara en stor investering för framtiden.
För en futsalklubb.
För ett samhälle.
"De lyssnar på vad jag säger. De visar sin uppskattning genom att slita på planen. Jag ser det. Det räcker för mig", säger David Chamoun om sina spelare.