Andreas Alm ser potentialen i det IFK han har tagit över. I en lång intervju berättar han om det, om varför det blev IFK igen – och mycket mer.
Ibland faller bara bitarna på plats. När Andreas Alm fick lämna Odense var inte IFK det spår han tänkte på först – och IFK letade också på annat håll länge och väl.
När vägarna väl korsades gick det snabbt.
Foajén på Barcélo Hotel är ganska lugn förutom att det passerar en och annan fotbollsspelare ibland. Fler lag än IFK bor här under tiden i Marbella. Solen utanför är vårvarm, inne är det svalt när Andreas Alm slår sig ned i en av fåtöljerna.
Hur har första tiden i IFK varit?
– Intensiv. Verkligen intensiv. På ett bra sätt, säger han.
Han blev klar precis före nyår, drog i gång träningen en vecka in i januari och nu, nästan precis en månad senare, är det bara en dryg vecka kvar innan tävlingssäsongen börjar.
Hur balanserar du det där, du kommer in med en lite ny riktning och samtidigt är det så kort tid?
– Det är två tankar där. Jag har blicken både på uppstarten men också på seriestarten. Alla som går in i cupen vill vinna den, det finns ingen anledning till något annat. Sedan är det säkert lag som anses som större favoriter än vi. Vi tar den som den kommer där vi står i dag. I den längre delen måste vi utveckla oss och ta vara på varje minut, säger Alm.
Det är tidigt i processen?
– Jag gillar inte orden process och projekt. Det är som något som har ett slut och en början. Det är klart att jag precis har börjat här, men annars är det ändlöst. IFK Norrköping är hela tiden något pågående. Det är inte så att det som gjordes i fjol är bortkastat. Det är en process sedan 1897 i så fall eftersom vi hela tiden refererar till historik och att vi är en anrik klubb.
Andreas Alm är vältalig och har intressanta svar på nästan allt man frågar. Det är sällan det kommer något förväntat som man har hört alla säga förut. Han är analytisk, resonerande och går ofta på djupet runt saker.
Men vi tar avstamp i mellandagarna. Och hur det blev IFK igen – nästan 20 år efter tiden som spelare i klubben.
– När vi väl kom i kontakt med varandra skedde det väldigt fort. Från att inte ha tänkt på varandra kändes det väldigt naturligt när vi väl bestämde oss.
Det var ja direkt?
– Då, i mellandagarna, var det verkligen så. Innan dess var både jag och klubben i andra tankar.
Andreas Alm ser potentialen i det IFK han har tagit över. I en lång intervju berättar han om det, om varför det blev IFK igen - och mycket mer.
Under hösten fick Andreas Alm sparken från danska Odense efter två och ett halvt år i klubben. Inte alls sänkt utan mer än sugen på nästa uppdrag.
– Jag klättrade på väggarna utifrån att jag hade god energi när jag fick lämna. Jag var redo att avsluta säsongen där och inte inställd på att sluta, säger han.
Vad lockade framför allt med det som IFK la fram som gjorde att du ville hoppa på det?
– Det finns massa olika delar. När jag var i Danmark förra gången kom jag tillbaka till Sverige och erfarenheten jag hade med mig då gjorde mig till en bättre tränare. Nu har jag varit ännu längre i Danmark. Superligaen är en bra liga. Sedan underlättar det att jag har spelat här. Saker är lättare när man känner igen folk, känner igen delar av stan. Sedan, så som min familj ser ut just nu, kommer jag närmare mina döttrar i Strängnäs vilket jag uppskattar väldigt mycket.
Som tränare riskerar man att råka ut för det förr eller senare, hur är det att få lämna en klubb i förväg och att få ett sådant besked?
– Jag är nog väldigt lättsam i den situationen. Jag har väl haft förmånen att tvingas lämna i lägen där jag själv ändå tyckt att det är ganska bra tajming. Både för klubben att välja en annan tränare och utifrån vad jag ska göra därnäst. Jag har ändå varit nästan tre och ett halvt år i snitt i varje klubb. Brinntiden i en klubb definieras av hur länge man är där, men den kan också definieras av allt du behöver gå igenom. I Danmark hade jag extremt mycket spelare. Att driva sitt ledarskap när det är så enormt stor spelaromsättning gör brinntiden kortare och man blir mycket känsligare för resultaten.
Alm tänker en liten stund och fortsätter:
– Som tränare är det ditt jobb att hantera det. Man vet också att när man lämnar barn på förskolan så vill inte förskoleläraren ha för många inskolningar under samma period för det kräver uppmärksamhet. Om du har 16 nya spelare är det svårt att ha ögonen tillräckligt på alla för att det ska bli bra.
En bra metafor.
– Ja, men många gånger är det ju lite som förskolan. Vi västar dem, säger vad de ska göra, äter lunch ihop och leker ihop. Sedan är det inte så att jag säger att spelarna är barn nu utan tvärtom. Men det är gruppdynamiken. Grupper är grupper och de är komplexa oavsett ålder och oavsett om det är elit eller de första stegen i livet.
Andreas Alm ser potentialen i det IFK han har tagit över. I en lång intervju berättar han om det, om varför det blev IFK igen - och mycket mer.
Han har fått frågan flera gånger om han är stukad efter att ha fått lämna både Häcken och Odense i förtid. Så är det inte, betonar han. På träningsplanerna hörs Andreas Alm också intensivt under passen där han leder och instruerar med inlevelse.
– Jag har ambitionen att från dag till dag kunna må bra. Jag blir såklart besviken när man förlorar matcher men jag vill försöka att kunna ha en god natts sömn och sedan kunna gå upp och känna mig återhämtad. Om du ska ha ett hållbart ledarskap och en hållbar karriär ska du nog studsa tillbaka från dag till dag. Det finns veckor när man får anstränga sig för det men du kan inte leda en grupp på 40 personer varje dag om du inte kan ta hand om dig själv.
Är du bra på att sätta gränser mellan när du är IFK Norrköpings tränare och när du är privatpersonen Andreas Alm?
– Jag tycker inte att jag behöver dela på det. Jag tänker gärna jobb efteråt, det är inte så jag menar. Men det beror på hur. Du kan haka upp dig på jobbet och tänka på det i timtal tills det dränerar dig. Jag kan gärna gå till gymmet och tänka på vad vi ska göra i morgon men det ska ge mer energi än det tar när jag gör det.
När du var i Häcken berömde du IFK för hur man jobbade med att sälja spelare och även vara ett topplag i allsvenskan under Jens Gustafsson. Är det dit du känner att ni har potentialen att komma igen?
– Det är definitivt dit vi önskar. I dag är vi mer där att vi som första steg behöver dra nytta av vår jämnhet. Vi måste bli solida först och sedan därifrån kunna upptäcka den individuella spetsen. I dag måste vi förstå hur omgivningen ser på oss. Man ser vad IFK är och allt det där, men just nu känner man att det finns mer flärd i nyförvärv och individuell kvalité i andra lag. Då framstår vi mer som en klump. Det tror jag att vi kan utnyttja och vinna många poäng på. Att börja kräva att individer bara ska börja dominera allsvenskan och ta det steget utan att vi har använt jämnheten till att vinna matcher först är fel väg att gå.
Tror du att andra kan underskatta er?
– Jag tror att folk ser nyktert på våra kvalitéer men man överraskas alltid av kraften i när man får till ett fungerande lag. Därefter kommer individerna fram. Det blir en god cirkel som inte kommer gratis. Jag tror på det här laget och på de här spelarna. Att vi är jämna kan låta som att jag säger att vi inte är slagkraftiga men så menar jag inte. Vi är det, när vi gör saker tillsammans.
Andreas Alm ser potentialen i det IFK han har tagit över. I en lång intervju berättar han om det, om varför det blev IFK igen - och mycket mer.
IFK Norrköping har hamnat snett ett par gånger med tränare och sättet man vill spela fotboll på kontra vem som leder laget. I Andreas Alm behöver man landa rätt för att hitta tillbaka till vägen man vill gå.
Det är nog de flesta överens om.
Offensivt balanserad fotboll och en satsning på unga spelare är vad IFK kommunicerat som sin väg.
Hur mycket krav har du på dig att spela på ett visst sätt, hur mycket kommer från klubben?
– Den scoutingen är nog gjord redan när jag kommer hit. Jag känner att om jag ska stå och se ett lag som jag kan stå för ska det finnas en offensiv övervikt. Men där vi är nu måste vi, för att få den balansen, vara solida defensivt. Om vi börjar i fel ände är det lätt att tappa kraft.
Om man kollar bakåt har du ofta släppt fram unga spelare, Alexander Isak, Robin Quaison och Alexander Milosevic i AIK ...
– ... Yakuba Minteh sålde vi till Newcaste från Odense. Patrik Wålemark. Benji Traoré ...
Du är inte rädd för att släppa fram unga spelare?
– Nej, det är jag inte. Sedan anser jag att alla de har varit tillräckligt bra för att göra laget bättre. Det är grunden, att jag har ansett det. Sedan är jag villig att göra det, det ger mig kraft att spela de unga spelarna. Men jag kan nog också rada upp spelare som är runt 32, 33, 34 som har gjort sina bästa säsonger under mig också.
Hur ser du på IFK:s unga spelare?
– Jag orienterar mig i akademin nu. Vi har lyckan att ha med några av dem här nere. Några är uppflyttade, Noel (Sernelius), Ture (Sandberg) och så vidare. Sedan har vi en annan grupp, de som är runt 20–23. Det är väldigt viktigt för oss att de också tar steg.
Ska det in ett par spelare till innan ni är kompletta?
– Rent numerärt är vi redan kompletta. Vi har 26 spelare här nere. Sedan samarbetar jag i min roll med "Tonna" (Tony Martinsson) och övriga ledarstaben för att se var vi är. Stressa inte för min skull, säger jag. Det är viktigare att det blir rätt än att det går fort.
En timme går snabbt. Då har vi inte berört hans tidigare period i IFK än. När han som spelare kom till en klubb i ett tufft läge i superettan. Det var mitt under 2003. Han blev kvar som viktig anfallare till och med 2005 innan spelarkarriären på elitnivå tog slut.
Vilka är dina starkaste minnen från då?
– Med distans till de åren fick jag många vänner i Norrköping. Jag har fler bekanta där än jag har i någon annan stad. Då har jag ändå bott längre på andra ställen. Många varma människor som gör att det känns gott att komma tillbaka. En del personer är kvar i klubben. I övrigt har klubben samlat på sig erfarenhet. Hunnit med med- och motgångar.
Det var ganska stökiga år när du var i IFK senast?
– Folk säger ju det. Det sa man i Odense också. Samma i AIK, att det var rörigt och kaos. Sedan när man kom ner till träningsplanen var det tre rådjur som tittade på träningen. Bilden av att det är stökigt kommer för att det gungar i sociala medier och är en del rubriker, men normalt sett i en fotbollsklubb har man väldigt goda arbetsförutsättningar.
Andreas Alm ser potentialen i det IFK han har tagit över. I en lång intervju berättar han om det, om varför det blev IFK igen - och mycket mer.