Emilia och Martina Reimander på väg till Finland för att tävla i EM 2019.
Systrarna från Vikbolandet flög fram i världen.
Det var resor och mästerskap i Sydamerika och Europa. EM-guld, fina placeringar i VM, flera SM-guld, seger i klassiska Gotland Grand National och andra framgångar och utmärkelser sorterades in i prishyllan.
Ett samtrimmat tvåmannateam sammanflätat av systerskap, jävlar anamma och en passion för enduro. All tid, pengar och kraft gick åt till att träna, resa och tävla ihop.
Leriga systrar på Gotland 2019: Martina och Emilia Reimander.
Men säsongen 2020 blev början till slutet medan duon fortfarande var på väg uppåt. Först coronan, sedan lillasyster Emilias diskbråck som omöjliggjorde att brassa runt på en skumpig motorcykel i timtal.
I den vevan flyttade Martina också ihop med sin sambo Marcus. Hon lämnade föräldrahemmet på Vikbolandet för ett hus i Arboga.
Familjelivet fick ta över och sedan dess har det inte tävlats en meter.
Det blev knäpptyst på sportsidorna.
– Jag ville ju mer. Jag hade högre mål än så, säger Emilia Reimander drygt två år efter slutet.
– Jag var färdig men vi hade så otroligt roligt på alla läger och resor, säger Martina.
Martina och Emilia Reimander under det sista stora träningslägret i Spanien vintern/våren 2020.
Först en statusuppdatering och vi börjar med lillasyster Emilia, 24 år.
– Jag väntar fortfarande på en operationstid i Linköping för diskbråcket. Det tog ett år att bara komma in på listan, berättar hon.
Hur mår du?
– Jag mår bra och jobbar i pappas företag men jag kan inte träna som jag vill. Förut kunde jag i alla fall springa men jag klarar inte ens det nu. Det tar på psyket. Minsta lilla grej gör att jag får ont i en vecka. Det är lite jobbigt.
Emilia ser fram mot operationen men den kommer inte påverka hennes endurokarriär. Den är färdig.
– Det är två diskar som är skadade och det kommer bli en steloperation. Om jag kör vidare efter det kan diskarna över och under bli skadade också. Men jag ska ju ha ryggen resten av livet. Vi har gått vidare, konstaterar hon.
Har du kvar motorcykeln?
– Nej, jag har sålt min men Martina har kvar sin. Om jag någonsin kan och får lust igen kan jag alltid testa pappas motocross. Men jag kommer nog aldrig köra motorcykel igen.
Är det självklart att din ryggskada har kommit av åkningen?
– Ja, läkarna säger det. Det är slitet på grund av allt motorcykelåkande och jag är som en 50-åring i diskarna. Martina och jag har åkt lika mycket men kropparna är ju olika. Vi har lite olika åkstilar också. Hon står mer upp medan jag sitter mer.
Martina och Emilia Reimander i nya teamkläderna 2020.
Livet har gått vidare i andra riktningar men minnena finns kvar. Liksom saknaden till sporten och känslan av att ha blivit blåst på de bästa åren.
– Jag ville mer och hade högre mål. Jag blev den första att nästan komma ikapp Hanna Berzelius som brukade vinna SM. Säsongen 2020 hade vi kommit med i ett nytt team och vi satsade stort med ett långt läger i Spanien. Men jag hade börjat få ont i ryggen redan 2019 även om det gick att träna och köra bort det till en början. Men på första tävlingen i SM fick jag bryta. Det var det enda jag körde det året, berättar Emilia.
Det var din sista tävling?
– Ja. Det blev ett snabbt slut.
Efter ett helt liv tillsammans bor Emilia och Martina tolv mil från varandra nu. Det är en stor kontrast från att ha umgåtts dagligen – både som familj och träningskompis.
– Det är klart att det är skillnad men vi ringer till varandra och försöker ses så ofta det går. Vi har ju fått uppleva hur mycket som helst tillsammans, konstaterar Emilia.
Vad sticker ut från minnena?
– Sixdays, när vi tävlade tillsammans på VM i Portugal och Chile. Det var stort. Motorcyklarna fick åka containerfrakt till Chile.
Emilia är på väg att följa storasyster Martina i spåren.
– Jag och min sambo ska också bygga hus i vår. Men det blir på Vikbolandet, precis bredvid mamma och pappas hus, berättar hon.
Du kom inte längre?
– Nej, jag kom inte längre, haha.
Martina med sonen Julius.
Storasyster Martina, 26 år, har lättare att acceptera hur slutet blev. Hon tävlade vidare på egen hand hösten 2020 men redan då var det klart att hon skulle flytta till Arboga med sambon Marcus.
– Huset blev klart till nyår. Det var inte lika roligt heller när Emilia inte kunde köra. Men jag kände mig mer klar med enduron än vad hon gjorde, säger Martina.
Lite babyjoller i bakgrunden avslöjar att det finns annat fokus i livet nu. Julius är fem månader och Martina är mammaledig.
– Annars jobbar faktiskt jag och Emilia på samma företag. Vi är kollegor nu, konstaterar hon.
Martina och Emilia Reimander utgjorde två tredjedelar av Sveriges VM-lag i Portugal 2019.
Martina var den som slog igenom först av systrarna innan Emilia kom ifatt. Förutom alla medaljer på olika mästerskap blev hon även utsedd till Årets kvinnliga idrottare på NT:s lokala idrottsgala.
– Jag tror det var efter att jag vann Gotland Grand National 2017. Det var stort med TV och allt runt omkring. Alla känner till det och det blev mycket PR.
Vad sticker ut annars från de här åren?
– Framför allt lag-VM, när jag och Emilia körde Sixdays tillsammans. Det var den absolut häftigaste tävlingen. Det var spännande att komma till Chile som var så långt bort.
Martina och Emilia 2019.
En annan minnesvärd episod var när systrarna blev blåsta på en husbokning i Rumänien. De packade in motorcyklarna i bussen, satte sig bakom ratten i Sverige men började ana oråd när de kom fram till den anvisade platsen enligt gps:en.
– Det var mörkt och i slutet av en trång gränd. Det fanns ingen chans att komma in genom grindarna med bussen och det var inget lite mysigt trähus som låg där. Enligt bokningen skulle vi ha med oss hälften av betalningen i rumänska pengar och vi förstod snabbt att vi höll på att bli lurade.
Ni kunde ha blivit rånade?
– Ja. Vi vände direkt och åkte därifrån. Vi kontaktade Booking och förklarade att det där huset finns inte, haha. De hjälpte oss med betalningen och att hitta en ny bokning.
Det är sånt man kan skratta åt efteråt i alla fall?
– Oja. Vi har skrattat mycket åt det.
Emilia och Martina 2019.
Martina konstaterar att allt har sin tid. Hon är glad för allt som systrarna fick uppleva tillsammans tack vare sporten, även om det var mycket som försakades.
– Enduron tog ju all tid men nu kan man ta igen allt med familj och kompisar.
Det var värt det ändå?
– Oja, så klart. Vi hade så otroligt roligt.
Håller du igång något ändå?
– Det har blivit några löprundor men jag har inte åkt motorcykel. Men Marcus tävlar i motocross så då är man ändå med där och kollar lite. Det är kul att fortfarande ha kontakten.
Nästa träff för Martina och Emilia blir redan nu i helgen, i samband med att Sällskapet Idrottens Bröder firar hundra år i Flygeln.
– Jag tror de har bjudit in alla tidigare pristagare. Det ska bli jättekul, säger Martina.