Mål på allt i Svenska Cupen.
Avslagen, på gränsen till iskall, när det började att spelas om seriepoäng.
Kalle Holmberg har inte visat det utåt men det är en av fotbollsvärldens sämst bevarade klyschor att en "forward alltid vill göra mål".
Det är direkt förenat med en högre grad av spel- och livsglädje när bollarna sitter.
Motsatsen, när de inte gör det, kommer grubblandet.
Och med tiden tvivlen.
Rätt vad det är joggar en anfallare runt med så mycket tveksamheter på axlarna att bekymren börjar värka.
Det spelar ingen roll om du sliter hund, löper klokt och rätt.
Mål är en forwards näring.
Det som gör att man växer.
Kalle Holmberg var farligt nära att sjunka – och hade kanske till och med petats om det funnits andra alternativ – men innan det hann gå så långt dunkade anfallaren sig själv in i säsongen.
1–0 med vänstern.
Utan pardon. Som om all frustration skulle in J Södras mål och aldrig mer komma tillbaka.
Viktigt för IFK som gick i en fälla.
J Södra kontrollerade, föll hem, tryckte ihop sig till en grön disciplinerad massa och när inte "Peking" lyckades att sätta tillräckligt med fart på bollen var ett mål precis den förlösande lösning som behövdes.
Underläget tvingade dessutom gästerna att öppna upp sig.
Andra halvlek gav helt andra förutsättningar.
Det var även starten på Niclas Eliasson mäktiga inträde.
Förarbetet till Holmbergs 2–0-mål var lika uppoffrande som imponerande.
IFK-mittfältaren med det lätta 800-meterssteget gick inte att göra ned.
J Södra-försvaret försökte både en och två gånger men när Eliasson bestämmer sig bestämmer han sig.
2–0 dödade matchen men Eliasson och Kamraterna var inte klara.
Filip Dagerstål bredsidade in trean när Eliasson på nytt gjorde grovjobbet.
3–0.
Solklart sett till 90 minuter och andra raka segern.
"Kalle är för bra för Örebro" "Kalle är för bra för Örebro" skanderade Peking Fanz.
Så kanske är fallet men det är desto mer säkert att han är viktig för IFK.
I synnerhet när han är tillbaka i målform.
Jens Gustafsson har upplevt mycket en ung allsvensk säsong.
Nu går han med betydligt lättare steg än för en vecka sedan.
När IFK nollades hemma mot Sirius tappade besvikelsen nyans på sina håll och det ifrågasattes om han var rätt man att leda laget.
Småkomiskt, givetvis, men efter två raka segrar är självklart inte IFK-tillvaron målad i lättsam Walt Disney-rosa.
Det saknades kreativitet och fart i första halvlek.
Det slarvades i passningsspelet och jag är i alla fall riktigt spänd på vad en hel och nästintill fulltränad Gudmundur Thorarinssion kan göra på ett centralt IFK-mittfält.
Det känns som islänningens känsliga passningsfot kan luckra upp och vara svaret nästa gång IFK möter en motståndarbuss.
Christopher Telo utsågs till kvällens bästa IFK-spelare.
Glädjande att en back kan få priset i en 3–0-seger där en anfallare drar dit två. Trotjänaren med över 200 seriematcher i IFK-tröjan har aldrig varit bättre.
Tryggheten och den ständiga viljan att löpa, attackera och samtidigt vara först hem faller ofta bort bland spelare som väljer klacksparken eller den extra dragningen.
Den här vänsterbacken är given.
Från Jönköpings Södra hemma till Djurgården borta på måndag. Det svänger fort och friskt - och kommer att bli en helt annan resa än det här.