Nästan exakt på dagen för tre år sedan stämde jag träff med AlhajiKamara.
Doldisen som IFK Norrköping fyndade i IFK Värnamo hade stänkt in fyra mål på lika många starter.
En spännande värvning och ett kraftpaket som fotograf Titti Olovsson älskade att fota.
Auran och inlevelsen.
Energin och viljan att kliva in i varje duell som det vore den sista går inte arrangera.
Det är äkta.
Publiken älskade Kamara lika mycket som kameran.
Vårat samtal kom att handla om mer än fotbollsspelaren.
AlhajiKamara berättade om sin uppväxt i Sierra Leone. Om inbördeskriget. Om ebolavirus och om hur valde bort skolan som 14-åring.
– Att gå i skolan är inte så dyrt om man växer upp i en rik familj men vi var fattiga.
Fotbollen blev – som för många andra – vägen ut.
Räddningen. Och det är den fortfarande.
För att nå dit han är insåg Kamara att det handlade om att träna, träna och träna.
Janne Andersson beordrade sin forward att håll dig borta från gymmet. Vila. Det blev en riks-snackis när Kamara fick glädjefnatt efter ett mål, slet av sig tröjan och blottade hur det såg ut under matchtröjan.
Men av alla välpumpade muskler på Alhaji Kamaras kropp är det en som är svag.
Den viktigaste.
Bakom den välsvarade torson bultar ett hjärta som inte ska ansträngas för mycket.
Det är ganska enkelt: Han riskerar att dö – men det är inget som avskräcker en människa som inte jagar mål, rubriker och berömmelse i första hand.
AlhajiKamara stoppar inte lönen i egen ficka eller bränner pengarna på kläder och snabba bilar.
Han ser till att försörja familj, nära och kära i hemlandet. Andra människor är beroende av att han levererar på fotbollsplanen.
Det gör det här så mycket mer svåröverskådligt.
För en månad sedan segnade hans Alhajis storebror, BaiSamaKamara, ned och avled på vägen till sjukhuset.
Det gjordes aldrig någon obduktion, vi vet inte dödsorsaken, och jag ska inte leka läkare men det mest sannolika är att hjärtat var anledningen till kollapsen.
Precis som det var när Elfenbenskustens stjärna CheickTioté dog under en träning med Beijing Enterprises.
30 år ung.
Tregedier av gigantiska mått – men inte en tillräckligt stark tankeställare för att få AlhajiKamara att fundera i en andra banor.
I en intervju med BBC säger han:
– Jag tänker inte sluta för jag vet att jag är okej att spela. Döden inträffar alltid, man kan inte sluta att spela när man hör att en annan fotbollsspelare dör.
Kan man hoppas på att DC United i alla fall tar ett snack med sin anfallare? AlhajiKamara och MLS-klubben spelar ett högt spel.
Och vad är det för luddigt regelverk – egentligen?
Vi pratar inte om olika syn på om en munsårskräm ska klassas som ett dopningsbrott eller inte.
Det handlar inte om en övergång där en spelare hamnar i kläm för att två klubbar har olika syn på överenskommelsen.
En avvikelse på hjärtats kranskärl är förenat med livsfara – i Sverige.
I USA är det fritt fram träna och spela utan några som helst restriktioner.
Sjukt.
UEFA vill inte att spelarna ska segna ned och dö – men det är en chans som de styrande i en annan del av världen anser vara ok.
Det går inte att få ihop logiken. I verkligheten kan det kosta ett liv. Alhaji Kamaras.