Nej, det handlar inte om någon orättvis kritik mot speedkulorna Nicklas Bärkroth och Niclas Eliasson.
Den senare tycker jag (tillsammans med Kalle Holmberg) har varit vinterns bästa IFK-spelare och Bärkroths utveckling efter flytten från BP är fascinerande.
Men hur svårstoppade, energifyllda och viktiga yttermittfältarna än är för Kamraternas vilja att löpa sönder motståndarna så finns det en annan gemensam nämnare där vi även kan räkna in David Moberg Karlsson.
Vi pratar passningsspelet.
Den sista så viktiga framspelningen är för ofta för dålig.
Inläggen måttas in med en för stor felprocent.
Det här är offensiva vapen som älskar att slå sin gubbe och som ofta gör det men det övertaget kastas bort när bollen läggs in på måfå, nickas eller rensas bort av första back.
En barnsjukdom, med tiden kommer kvalitén i leveransen blir bättre, var min initiala tanke men jag tycker inte att det blivit så.
Det är fortfarande för många gyllene lägen att pricka bollen på en medspelare i straffområdet som kastas bort.
IFK Norrköping har tillhört allsvenskans målgladaste lag de två senaste säsongerna. Klubben har haft en skyttekung och även toppat assistligan.
Statistik som självklart säger någonting men skrapar vi djupare så hittar vi en trubbighet i den så viktiga tredjedelen.
Självklart är det viktigt. Självklart går det att träna upp. Självklart jobbas det på det och jag hävdar att det är en förutsättning att vi får se skickligare och precisare inspel och inlägg om IFK Norrköping ska fortsätta att vara den där friska fläkten i den allsvenska toppen.
Och vad gäller Bärkroth, Eliasson och Moberg Karlsson på ett personligt plan kan det mycket väl vara ett område till förbättring som kan ta dom till landslag och större klubblagsuppdrag än det de har i IFK Norrköping. Diamanter som måste jobba bort passningsfläckar för att skina på allvar.
Förmatchen på nationalarenan i lördags blev en promenad för Sverige.
Vitryssland var undermåliga och hade en målvakt som upplevde en mardröm. Tre poäng var ett måste och med Hollands chocktorsk fick kvalgruppen nytt blågult hopp.
Janne Andersson är på väg att sätta samma stabila, trygga prägel på landslaget som han gjorde i IFK. Det är en storartad förmåga som tränare att få ut nästintill max av en grupp och se till att de fungerar tillsammans.