Ett revanschdrivet Malmö FF på bortaplan med 20 000 supportrar i ryggen. Det låg en himmelsblå anstormning redo att detonera i den skånska vårluften men explosionen kom aldrig. Eller mer korrekt: IFK Norrköping eliminerade den.
Kamraterna mötte årets svåraste bortamatch på ett sätt som anstår en mästare och tog vid där de slutade senast på Swedbank Stadion. Ett tryggt passningsspel, en överlägsen Arnór Ingvi Traustason och full kontroll. I 44 minuter.
Christoffer Nymans ledningsmål såg länge ut att bli det enda i första halvlek men när Tesfaldet Tekie inte orkade få tillräcklig kraft i sin crossboll kom bestraffningen. Bjuder du Markus Rosenberg på ytan framför eget mål smäller det. Det small.
Ger du MFF-anfallaren chansen att lura domaren att du blir klippt i straffområdet – onödigt frän satsning av Andreas Johansson ska skrivas – är det klippt.
Och har Rosenberg en tillräckligt bra dag kan han till och med knuffa omkull Joel Enarsson med full kraft, avfärda en fet kvitteringschans och komma undan med det.
En gris. En förstklassig fotbollsspelare. En fuskare. Allsvenskans största profil. Frågar du fyra olika personer om Markus Rosenberg kan du mycket väl få fyra olika svar.
Det är sällan Malmö FF:s stjärna drar fram utan att det blir rubriker. I premiären sänkte han IFK men medlen kan absolut diskuteras.
Rosenberg balanserar på gränsen. Ibland förlorar han balansen. Efterslängen på Linus Wahlqvist kostade ett rött kort i den allsvenska epilogen. Armbågarna fladdrar oftast oförsvarligt högt i luftduellerna. Satsningarna ser ibland ut att vara lika mycket mot motståndaren som på bollen.
Den andra sidan visar en hemvändare som lyft sitt lag till SM-guld och Champions League. En spelare som har sällsynta allsvenska egenskaper och som är oumbärlig för ett lag som förväntas jogga hem serien. Ska verkligheten överensstämma med förhandstipsen måste Malmö visa mer än i premiären. Vad har MFF för spelidé? Vad vill de få ut? Det kändes mer som ett sökande och famlande Malmö än något annat i lördags, inte minst i första halvlek.
Om Emir Kujovic haft en vanlig dag på jobbet kunde premiären varit avgjord i paus. Skyttekungen gick inte riktigt att känna igen, kändes otajmad och hade inte det sin sedvanliga killerinstinkt framför mål. Arnór Ingvi Traustason däremot lyste. Islänningens första halvlek var ruggig och Janne Andersson höll inte tillbaka på berömmet.
– Bäst i Allsvenskan, menade IFK-managern.
Kanske.
Men det var Markus Rosenberg som undan med den perfekta premiärcupen.