Lotten föll på Östersund och i samma sekund befläckades en stor del av finalglädjen.
Stoltheten att kunna ta hem cuptiteln för första gången på 23 år överskuggades av en djup suck följt av ett: "Typiskt".
Den lilla hype som ändå överlevde tog förbundet effektivt kål på när de tyckte att det var en bra idé att kicka igång matchen när folk fortfarande är på jobbet eller sluthandlar inför påskmiddagen.
IFK-fansen var tydliga med vad de tyckte om det, bojkottade och skickade med all rätt ett par syrliga passningar till de styrande i Solna.
Vad som kunde och ska vara en speciell dag för IFK Norrköping och klubbens supportar har i det närmaste utvecklats till ett problem.
"Nu när vi har påbörjat det här får vi väl avsluta det".
I stället för en chans att skriva in sig i böckerna har uppsnacket handlat om hinder och problem.
Det ska inte vara så.
Det är svårt att acceptera, på gränsen till överflödig nonchalans.
Jag lägger inte skulden på någon men det är synd och bittert att konstatera att en för all del god chans att ta hem en titel utvecklats till en tremeterspassning.
En bredsida som bara sticker ut för att den är missriktad.
Igen: Det är 23 år sedan IFK Norrköping senast befann sig här.
När vi äntligen fått ordning på det här sorgebarnet, när vi sökt vänt och vridit oss till ett upplägg som gynnar och passar lagen samt publiken ska det bubbla så nära avgörandet.
Cupfinal ska vara mäktigt, laddat och förväntansfullt.
Det känns avslaget, feltajmat och som det inte spelar någon roll hur det går.
Det är i alla fall känslan i Norrköping ett dygn innan inmarsch på Jämtkraft Arena.
Östersund som rider på en charm-våg genom landet är favoriter.
De var klassen bättre än IFK i söndags.
De är hemmalag och verkar faktiskt uppskatta möjligheten.
Samtliga inblandade, spelare, fans och supportrar, gör bäst i att nollställa alla tvivel och se till att fästa blicken på cupbucklan.
Sen när det är över väntar en viktig rannsakan hur spänningen över en final kunde schabblas bort så kapitalt.