16-17 juni är datumen för årets Vätternrundan.
Stålgubben Gunno Hermansson möter upp utanför sin villa i Skärblacka. Han har på sig en cykeldräkt med numret "30" på bröstet. Den inhandlades 1995, i samband med Vätternrundans 30-årsjubileum.
Men den passar utmärkt att genomföra 2023 års lopp i.
Hermansson var alltså 50 år när han genomförde den stora cykeltävlingen för första gången.
Det började bredare än så.
– En kompis ville att vi skulle åka Vasaloppet det året, så jag började med det. Sen skulle vi ta "klassikern" och då stod Vätternrundan näst på tur. Vansbrosimningen och Lidingöloppet avslutade, säger Gunno Hermansson i skuggan på hans altan och fortsätter:
– Jag kände att jag mådde bra av all träning som krävdes. Då fortsatte jag. Jag tänkte först ta en klassiker, men sen blev det fem, tio, 15 och 20.
Gunno Hermansson var scoutledare i 35 år och lade mycket krut där innan han som 50-åring ägnade mer tid åt egen träning och utmaningar.
När han gick i pension satsade han, bland annat av ekonomiska skäl, enbart på Vasaloppet och Vätternrundan. Det förstanämnda loppet skulle han ha åkt även i vintras. Men han fick kasta in handduken av en fullt legitim anledning.
Där han i samma veva visade prov på enorm kämpaglöd.
– Jag sträckte ljumsken under Vasaloppet efter att en skida skar för mig. Samma år åkte jag Vätternrundan och när jag kom till Jönköping stod det ut en bulle här, berättar Gunno och pekar mot ljumsktrakten.
Ljumskbråck visade det sig senare vara.
– Jag hade 20 mil kvar att cykla...jag tänkte att jag tar lite i taget. Jag klarade av det. Jag visste att nästa år skulle det vara mitt 30:e lopp, så det var viktigt för mig att fullfölja.
Hur ont gjorde det?
– Oj...jag fick stå upp och cykla en hel del. Jag cyklade i 18 timmar totalt. Det var värt det. Sen blev det operation i september vilket gjorde att jag missade Vasaloppet, men att kunna träna på bra och vara redo för årets Vätternrundan var det inga problem med. Jag vill berömma sjukvården för deras arbete.
Vårens träning har flutit på enligt plan för Gunno Hermansson som talar sig varm om Vätternrundan – allt från den fagra banan, vännerna han har fått genom alla år och organisationen.
– Jag startar ju klockan halv åtta på kvällen. Då kommer jag precis till soluppgången över Hjo. Det är så vackert...det går inte att beskriva, säger Gunno och får något drömskt i blicken.
Såna saker ger extra energi?
– Verkligen. Efter Hjo kommer man sedan till ett ställe där jag tror Hjos pingstförsamling står. De är i en backe och spelar musik och önskar oss guds välsignelse. Det är så fint. De flesta tycker nog om det där, vi skulle nog sakna dem om de inte dök upp något år.
Hur mycket har du tränat inför årets upplaga?
– Vilket väder vi har haft. Så här bra tror jag inte det har varit nån gång. Jag kan inte träna varje dag, jag måste ju återhämta mig, men jag har kört varannan dag i alla fall. Det har gått bra. Jag har lite olika sträckor med olika längd. En del dagar måste jag ha backträning – då blir jag trött (skratt). Fågelsången och de fina rapsfälten luktar så gott.
Gunno Hermansson kommer att ställa sig på startlinjen med sin cykel som han fick i 70-årspresent för tio år sedan. Den håller bra kvalitet, samtidigt som han vårdar den ömt.
– Kedjan ska göras rent, sen ska den smörjas. Sen måste man se över bromsar. Jag lägger alltid på nya däck i och med att jag cyklar hela natten. Jag vill helst undvika punktering, säger Gunno.
Du har fått några punkteringar genom åren?
– Ett år fick jag sju (!) stycken. Det var inte roligt. Det regnade dessutom, det regnade så dant att jag i Gränna gick in i entrén till en butik för att få en stunds tak över huvudet, svarar Gunno som helst lagar däcken själv för att det inte ska ta alltför lång tid.
Hans personliga rekord i Vätternrundan är nio timmar och tio minuter.
En fin tid.
– Det var så konstigt, för på lördagen före hade jag sprungit Stockholm maraton. Jag tänkte: hur ska det här gå? Och så gick det bättre än någon annan gång. Det var tydligen bra för mig den gången.
Gunno Hermansson: "Jag tänkte först ta en klassiker, men sen blev det fem, tio, 15 och 20".
Ser du något slut på hur många Vätternrundor du kan delta i?
– Jag tar ett år i taget och kör så länge jag kan. Jag måste lyssna på kroppen. Det känns att jag inte är 25 längre. Lite försiktig måste jag vara. Sen är det fortfarande väldigt skojigt.
Vilka är känslorna inombords när du står vid startlinjen?
– Det är fortfarande lite nervöst. Och sen då när man kommer på upploppet, det är en längre raksträcka. Då är man så slut att man knappt ser något. Men då släpper det och man börjar grina...man är så lycklig över att ha klarat det. Det gör jag varje år i stort sett. Glädjetårar över att ha nått målet.
Gunno Hermanssons målsättning 2023 är kort och gott att ta sig runt. När han ställer sig redo för start, så kommer han att stöta på många gamla vänner och bekanta bland veteranerna som man klassas som om man gjort 25 eller fler Vätternrundor.
Väderprognosen ser gynnsam ut.
– Jag har cyklat i alla möjliga väder. Stekande sol, frost, jag har sett snö längs vägen och ösregn. Ett åkte jag 13 timmar i regn. Jag var så genomsur om fötterna och kände dem inte, så kall var jag. De hade strumpor att sälja i Jönköping. Men de var ju slut när jag kom dit. I Fagerhult frågade jag om strumpor också, men även där var de slut. Då tog sjukvårdaren och gjorde strumpor av tubgas och en plastpåse. Det var bra gjort, säger 80-åringen.