Roth spelade i IFK Norrköping 2003–09 och var bland annat kapten under en period. Numera bor 46-åringen i lilla Tygelsjö utanför Malmö där han har jobbat som försäkringsförmedlare i sju–åtta år.
I fredags besökte han köpcentret Emporia tillsammans med sin fru och deras yngsta femåriga dotter. Det som skulle bli en avkopplande shoppingrunda blev i stället rena skräcken.
Familjen hann knappt komma in innan flera skott brann av. I efterhand har det konstaterats att en 31-årig gängledare, som var måltavlan, dog av skotten och att en förbipasserande kvinna skadades allvarligt. En 15-åring har anhållits som misstänkt.
Men precis när det hände var det ingen som visste något om varken motiv eller omfattning. Däremot utbröt fullt kaos i köpcentret och Mikael Roth med familj var mitt i det.
– De här sekunderna eller minuterna när man inte vet vad som händer. Det är bara panik och gråt överallt och folk som springer för livet. Man har ju sett på nyheterna om masskjutningar på skolor, de pepprar folk. Man vet liksom inte om det är en eller två som skjuter. Man har inte en aning, säger Mikael Roth med ett par dagars distans till den omskakande upplevelsen.
Det var slumpen som gjorde att familjen valde att ta hissen upp från plan ett. Skottlossningen var på våning två men de kom aldrig dit.
– Det kom en kvinna med barn före oss och vi släppte fram henne till hissen. Precis när dörren hade gått igen och hissen åkte upp smällde det. Det hördes jättetydligt med fyra skott direkt. Jag kan bara tänka mig skräcken att vara i den hissen, med öppet glas och folk som är i panik runtom, och åka upp mot det. Det var jävligt otäckt, säger Roth.
Han handlade instinktivt och blixtsnabbt så fort skotten brann av.
– Jag tar upp vår dotter i famnen och sen springer vi bara. Rakt in genom kassorna på Ica och folk följer ju med överallt. De skriker och gråter, det är panik och någon är liksom bara helt blek i huvudet och stilla. Alla reagerar ju på olika sätt.
– Sen öppnar de varulagret och då springer vi in där. De vill att vi ska springa ut på parkeringen men det är också jävligt osäkert. Vafan, det kan ju stå någon som knäpper där.
Det kunde varit någon terroristattack med flera involverade.
– Exakt, det visste vi ju inte då. Jag tar bara henne och springer och sen hör jag något skott till medan jag springer. Alla tänker nog samma som jag, att de skjuter random folk liksom. Och var är de någonstans? Samtidigt skriker vår femåring som jag har i famnen "jag vill inte dö, pappa, jag vill inte dö, pappa". Samtidigt är det vuxna som skriker och gråter bredvid. Då är det svårt att säga "det är lugnt, det är ingen fara", hon är ändå fem år och fattar vad som händer. Den känslan var sjukt obehaglig, att man inte vet om man ska få något i ryggen. Folk slänger sig överallt. Det var jävligt traumatiskt där.
Efter ett par skräckminuter på Ica blir det en ny språngtur upp till ett gym, medan andra har tagit sig ut till sina bilar.
– Sen blir det så konstigt inne i gymmet. Det upplevs som att det kommer skott igen från Rusta-butiken som ligger vägg i vägg. Då kommer 20 personer springande igen med den här paniken. Man ser i ögonen precis som att de är jagade. Och då blir det panik igen på gymmet och folk skulle springa igenom de här automatiska spärrarna med kort. Det var någon tant som inte kunde hoppa över och sånt. Ingen vet ju någonting, polisen har ju inte ens kommit. Vi fick ta hand om två tjejer som hade tappat bort sin mamma där. Det var någon som satt och ringde hem och mer eller mindre förklarade att "vi kanske inte kommer ses mer".
Efter omkring tio minuter på gymmet blev det så småningom viss kontroll i kaoset när polisen började få överblick över läget.
– Det kom hur många polisbilar och ambulanser som helst. Sen ropade de ut i högtalarna på gymmet att vi måste ut. Då såg vi att det var en massa polisbilar vid torget utanför, hundra meter upp. Det var en massa blåljus och vi kände att dit måste vi i alla fall kunna springa, det är ju en massa poliser där. När vi väl kom förbi polisen var det första gången man kände att "nu är vi i alla fall här, här kan det fan inte hända någonting alltså", berättar Roth.
En granne fick komma och hämta upp familjen och bilen hämtade de senare när allt hade lugnat ner sig.
– Det kom ju ganska snabbt bilder och information på sociala medier så man förstod vad som hade hänt. Det låter konstigt men det var ju det här man "hoppades" på, att det var en uppgörelse så det inte var någon terroristgrej. Det var verkligen någon de var ute efter. Sen är det ju fruktansvärt tråkigt att en oskyldig turist ska komma i vägen också.
Det här är självklart en händelse som har etsat sig fast hos Mikael Roth, hans familj och alla andra som hamnade i samma situation i fredags.
– Det är tradigt, framför allt för femåringen. Vi skulle ha kalas på söndagen men det första hon sa var "ni ska väl inte handla på Emporia?". Men vi måste komma in i det normala. Vi måste besöka Emporia snart igen, känner jag. Det blev en del spänning där om man säger så.
Du har väl inte sprungit så där fort sedan du spelade fotboll?
– Nej du, så där snabbt har jag nog aldrig sprungit. Det var nog rekordet, säger Roth och skrattar lite mitt i det dramatiska allvaret.
Det är andra drivkrafter som kickar in, med ett barn i famnen.
– Ja, fy fan. Som du säger, man får lite andra krafter när livet står på spel. Även mot andra också, eftersom man har barn själv. Vi försökte hjälpa sju,- åttaåringar som hade tappat bort sina föräldrar att ringa dem. Och föräldrarna som visste om att deras barn är där någonstans. De kanske bara gick till en affär bredvid och sen blev det kaos överallt. Det måste vara en fruktansvärd ångest innan man får tag i barnen igen.
Det är lite annat än allsvensk streckångest?
– Lite så. Det är lite annat perspektiv på läget. Fotboll är inte allt, man kunde ha varit död i fredags.
Du följer IFK fortfarande?
– Absolut. På distans. De får se till att ordna kontraktet nu bara och sen bygga därifrån till nästa säsong, säger Mikael Roth.