John Nilsson berättar att han var i sin "prime" under åren där han deltog i det engelska seriespelet.
John Nilsson är inte bara en bordtennisprofil i Norrköping. Han var också den förste svensken – åtminstone i någorlunda modern tid – att delta i seriespel i England.
Det blev sju roliga år.
Sporten åkte upp till Norcohallen, mötte upp John Nilsson och tog en titt i backspegeln.
– Jag bodde i England, i London, i drygt ett halvår 1999 och pluggade. Jag spelade förstås pingis när jag var där och knöt lite kontakter. Sedan hörde ett lag av sig, Ellenborough, som låg i division 1 då och satsade mot Premier League. På den vägen var det, säger John Nilsson.
När du åkte till England, visste du något om bordtennisen i England?
– Nej, 1999 – alltså internet fanns ju, men det var väldigt begränsat. Det fanns inte Youtube, man kunde inte hitta mycket. Jag fick reda på nån adress där det fanns nån pingisklubb och åkte dit. Sen var det nån som var bra där och tipsade om andra klubbar. Till sist hittade jag rätt, där de bästa spelarna var, svarar John Nilsson när vi har slagit oss ner på en bänk till tonerna av pingisbollar som dunsar mot borden.
Ett härligt ljud.
Vilket leder till ett härligt minne för Nilssons del.
– Första säsongen märkte jag att det var lite mer...vad ska man säga...fräckare mentalitet än i Sverige. I Sverige ber man ofta om ursäkt, vid turbollar, men även om man sätter ett snyggt slag som liksom är 50/50. I England var det lite tvärtom, säger John och ler.
– Många tjoar och tjimmar och skriker mycket. Jag mötte nån veteran i en av mina första matcher. Han spelade defensivt och skar, och när jag loopade i nät så skrek han liksom: "No way" och hytte med fingret. Han nästan hånskrattade när jag missade. Och en gång när jag missade en serve vrålade han också.
Matchen gick till skiljeset och vid ställningen 9–9 fick Nilsson höra motståndaren utropa:
"Now we will see how good he really is".
– Jag vann matchen (11–9 i femte set) – och det kändes riktigt skönt, säger John Nilsson.
Ellenborough värvade in John Nilsson i en satsning mot högsta ligan och uppdraget slutfördes. Efter avancemangssäsongen hade han ett uppehåll från England, men återvände 2003. Därefter blev det sex raka säsonger i Premier League.
– Det var inte jättemycket folk på matcherna, men det var väldigt bra stämning. Det kunde komma in folk med trummor och grejer. I Sverige är det mer att det ska vara tyst, men jag gillar ju det där med att det är livat.
"Now we will see how good he really is", skrek en motståndare till Nilsson i ett tätt skiljeset.
Ellenborough blev aldrig ligamästare. 2005 kom bästa placeringen när de kom tvåa. Det gjorde att de kvalificerade sig för europacupen.
Resan gick till Serbien för match mot Backa Palanka.
– Det var också ett annorlunda äventyr. En lite mindre stad, jättefin vid en flod. Vi fick komma och träffa borgmästaren först, och besöka rådhuset eller vad det var. Sen var tv där och sände. Det hölls tal och grejer. Folk var jättetrevliga, säger John Nilsson.
Det som hände sen var inte lika trevligt.
– Det var lite tjuv- och rackarspel. För vi skulle få träna innan matchen. När vi bad dem tända ljuset så sa de att det var strömavbrott i huset. Det enda ljus vi hade var från några solstrålar från fönster. Det var inte helt kolsvart, men det gick ju knappt att se något. Jag hade på känn att det var något fuffens, säger Nilsson och adderar leendes:
– Och mycket riktigt, ett par timmar senare när matchen skulle börja, så var strömmen tillbaka.
Vann ni mot serberna?
– Nej, vi förlorade med 1–3. Men jag vann en av mina två matcher i alla fall.
Under åren i Premier League vann Nilsson tre fjärdedelar av sina singlar. Nivån på motståndet skilde sig åt mer än vad det gör i Pingisligan här hemma där Nilsson också har huserat. Bortamatcher spelades bland annat i fotbollsnästena Liverpool, Manchester och Glasgow.
– I England kunde vissa ha med landslagmän. Ett lag hade med kineser som var jättebra. Sen kunde några dyka upp som tillhör det sämre skiktet i en svensk division 1-serie, säger John.
Numera har Nilsson dragit ner och tränar en gång i veckan. Forehanden sitter dock fortfarande där den ska.
Den numera 43-årige racketfantomen bodde i Sverige och spelade för Linköping under åren med Ellenborough. Han flög från Skavsta till London när det vankades matchhelg.
– Jag åkte på fredagen och blev upphämtad av en från klubben på flygplatsen. Sen spelade vi matcher lördag och söndag, totalt fyra stycken. Det blev väldigt mycket spel. Sen flög jag hem på måndagen, berättar John Nilsson.
– På den tiden var jag ledig från jobbet på fredagar. Sen jobbade jag lite på kvällstid ibland. Så jag kunde ta ett jättetidigt flyg på måndagen och hinna till jobbet vid 13.00 utan att behöva ta ledigt.
Nilsson spelade inte i England för att tjäna storkovan.
– Resorna och all mat var betalt. Hela den biten. Sen fick jag lite småsummor i övrigt. Jag gjorde det för att det var en rolig grej, säger han.
Hade du en högre press på dig som utlänning?
– I början när jag åkte, tänkte jag att nu betalar dom en slant – tänk om jag förlorar alla matcher här? Det skulle kännas genant. Jag kände en viss press då. Sen vann jag sju av åtta matcher den första helgen. Då släppte mycket och sedan rullade det bara på efter det.
Som lagkamrat i Ellenborough hade John Nilsson bland annat en tonårig Liam Pitchford, numera 15:e man på världsrankingen – fyra placeringar bakom Mattias Falck och 14 placeringar före Kristian Karlsson. Den svenska duon vann nyligen VM-guld i dubbel.
2010 skrev John Nilsson det sista kapitlet i sitt brittiska äventyr.
– Det tog lite på krafterna med resorna. Jag kände mig lite klar med det. Men det är något jag minns med glädje, säger han.