Den var upphaussad som en MMA-fight och den innehöll nästan allt de där matcherna i oktagonen kan, om jämförelsen ursäktas.
Och Dolphins var nära att åka på en knockoutförlust, men reste sig på nio och slog tillbaka så det dånade hela vägen upp till Storsjön.
Jag var själv nära att kasta in handduken åtminstone tre gånger den här tisdagskvällen i Stadium arena.
Efter en minut, såklart.
När Adam Ramstedt haltade av planen, fortsatt ut i omklädningsrummet och återvände med vänsterfoten inlindad i något som var obetydligt mindre än ett gipspaket för att lägga den i högläge.
Snabbare än det tog att skriva den meningen vände Jämtland och satte guldfavoriten i ett skruvstäd så att det gjorde ont hela vägen upp till vår sektion på läktaren.
På Dolphins-spelarna också, jag räknade till att nästan allihop hamnade på golvet.
Andra känslan av att det var kört kom under pausen när jag kikade på siffrorna.
Tre av 19 satta treor från Dolphins.
Satte likhetstecken med att spelarna var skärrade, tagna av stundens allvar och/eller på grund av att kungen under korgarna inte kunde bidra på planen.
Den kröp på en gång till, känslan av att Jämtland skulle kliva ur den första duellen med en vinst.
När några av nyckelspelarna – bland annat Felix Terins och Brandon Tabb – såg och lät frustrerade och började slösa energi på andra saker än sitt eget spel, till exempel uteblivna avblåsningar.
Det brukar aldrig vara ett gott tecken.
Inte när matchen kommit till den tredje perioden.
Men ni har läst det här förut:
Mikko Riipinens Dolphins (han fick förresten innan uppkast motta utmärkelsen som Årets coach precis som ifjol) är snuskigt skickligt på att hitta vägar till att vinna och att en av de viktigaste pjäserna försvann fick inte resten att tvivla.
Eller vika ned sig.
Den här kvällen var det Norrköpingssonen Terins som eldade igång sig själv, publiken och medspelarna.
Utan hans attityd, energi och fem trepoängare i andra halvlek hade Dolphins inte lyckats vända elvapoängsunderläget.
Dolphins-coachen hade också ett finger med i spelet, han påminde stjärnguarden om vem han är och vad han kan och behöver göra för sitt lag.
En av de som inte ofta får rubrikerna gjorde en enorm slutspelsmatch – Elias Desport. Backup-centern har fått mycket begränsat med speltid på slutet och när jag pratade med honom efteråt förstod jag hur viktig den här boosten var för hans självförtroende.
Nästan 31 minuter, 14 poäng, nio returer och en bröstkorg av granit i kampen under korgarna bidrog till att Dolphins krånglade sig ur greppet.
Jämtland, som 47 år efter att klubben debuterade i högstaligan, kommer fortsätta vara en elak motståndare i den här finalserien. Även om också Adnan Chuks lag drabbades av en tung skada, när förre Dolphins-forwarden Pierre Hampton tvingades ge upp tidigt. Där befaras en allvarlig knäskada.
Nu fortsätter matchserien redan på torsdag och finns det något vi inte fått efter den här holmgången? Bara undrar.