Joakim Lindén är nyss hemkommen efter att ha tagit guld med sitt lag RSB Thuringia Bulls i Tyskland.
Den rutinerade rullstolsproffset är hemma i Norrköping efter en lyckad säsong i tyska RSB Thuringia Bulls – där det slutade med ett Bundesliga-guld och en andraplats i Euro League-spelet i Nederländerna.
– Det har varit en lyckad säsong där vi klarade vårt mål. Vi förlorade finalen förra året, men i år hade vi samma lag och vi blev bara bättre och bättre. Det är verkligen tufft och små marginaler. Det var skönt att vinna igen, säger han om sitt andra guld i Tyskland.
I tredje avgörande finalen besegrade man storlaget RSV Lahn Dill med 76–65, inför 2500 åskådare.
Hur är det att vara proffs som rullstolsspelare?
– Vi lever på basketen. Hit kommer stjärnor från alla länder. Det är kul att vara på högstanivån som 34-åring och hålla på den här nivån. Jag är bland de äldsta i laget, säger storstjärnan som snittar runt 15 poäng per match.
Skillnaderna är enorma i jämförelse med i Sverige.
– I Sverige är det bara en hobby. Jag vet inte ens hur jag ska jämföra utan att låta dum. Det går inte att jämföra. Det är jättestor skillnad. Men det är inget fel med det, de har ingen målsättning att bli bäst, utan de kör för det är kul. I Tyskland är det vårt jobb. Det finns många som lever på det, som ett vanligt jobb.
Joakim Lindén kan se tillbaka på en fin säsong i Tyskland.
Men det var en tid där det blev för mycket basket. Joakim Lindén tyckte att basketen blev tråkig och tog för mycket tid från familjen. Precis innan coronapandemin valde 34-åringen att ta ett uppehåll från all basket.
– Jag valde att flytta hem och pluggade till arbetsterapeut, på en treårig utbildning i Norrköping. Jag tränade lite med Dolphins, men säsongen lades ner så då jobbade jag på en skola som arbetsterapeut i Norrköping istället.
Han fortsätter.
– Just då spelade jag också i landslaget. Det blev för mycket och kroppen tog stryk. Jag fick inte tillräckligt med vila och det blev enformigt och tråkigt. Då bestämde jag mig för att ta ett break och vara med flickvännen och familjen.
Det varade i cirka 3,5 år innan hans nuvarande klubb Thuringia Bulls, hörde av sig.
– De ville ha med mig i slutspelet i Euro League. Jag åkte dit och testade. Det var under pandemin och vi spelade i en bubbla. Turneringen höll på i tre dagar och vi kom tvåa. Det var jäkligt nära. Vi förlorade med två poäng i finalen.
– Jag spelade riktigt dåligt. Jag hade ingen kondition, jag var trött. Efter det fick jag tillbaka suget och fortsatte i Tyskland.