Succé som pointguard i Dolphins och med en färsk uttagning till A-landslaget.
Lovisa Hjern har dundrat igång säsongen på bästa sätt och stoltserar med en imponerande statistik så här långt: 14,8 poäng, 5,5 returer och 6,5 assist per match.
21-åringen är tillbaka i Dolphins bättre än någonsin.
– Jag är nöjd men det finns mer att hämta, säger "Lollo" och det är ett talande citat för ett driv som kännetecknas av en vilja att jobba hårt, sikta högt och sällan vara nöjd.
Precis som lillasyster Sofia som kan se tillbaka på ett ruggigt starkt 2020 mellan IFK Norrköpings stolpar.
Seriesegrare.
Cupvinnare.
Avancemang till elitettan.
Vad som ska nämnas: Sofia släppte fyra ynka bollar förbi sig och avverkade nyss en landslagssamling i Bromölla.
– Som målvakt hade jag inte alls lika många aktioner under året, men det var utvecklande. Jag har fortfarande lagt ned extremt mycket tid i träning. Jag har jobbat mycket offensivt i matcherna.
– Vi gick ut från början med att vi ville till elitettan. Förra året var vi nära. Nu var alla ett år äldre, vi hade en mer rutinerad trupp och alla visste vad som krävdes för att komma dit, säger Sofia.
Ni jobbar båda med händerna, finns det andra likheter?
– Vi är båda naturliga ledare på planen. När jag var yngre var jag lagkapten i olika lag och som lagkapten har man en ledande roll, naturligt. Både är målinriktade. Sedan är vi ju lite olika fysiken. Vi jobbar på ganska olika sätt som fotbollsspelare kontra basketspelare. Båda är vinnarskallar, vi har tävlat mot varandra sedan vi var små. Hela tiden, säger Sofia.
Fick du vinna mot storasyrran?
– Hm...ja, någon gång har det väl hänt, men jag har blivit riktigt arg när jag inte har vunnit. Vi tävlade mot vår storebror (Oscar) om allting. Vem som kunde komma först upp för trappan, vem som kunde äta upp maten först, fortsätter Sofia.
Lovisa:
– Ta första tuggan vid matbordet var ofta en tävling. Det var mycket tävlande. Nu vill jag inte låta så, men jag kan se lite av mig själv i Sofia, i vissa saker. Att jag var så när jag var yngre. Nu tänker jag ett steg längre.
Drar ni nytta av varandra?
– Kanske mer att Sofia frågar mig. Det är ganska skönt också efter matcher att Sofia har kollat upp resultatet. Vi vet hur det är – har det inte gått bra behöver man inte fråga. Ibland är man glad efter matchen då vill man prata, annars inte, svarar Lovisa.
– Ja, Lollo ligger ändå tre år före mig i elitidrottandet och har kommit en bit längre och lever på basketen nu. Men jag vill dit. Jag har sett Lollo och får tips hur man bör gå till väga. Vi pratar mycket åt båda hållen, men jag skulle säga att jag mer frågar Lovisa. Även om det är olika sporter så satsar vi på samma sätt och det är lätt att förstå, även om jag inte förstår basketen fullt ut, så är det enkelt att förstå varandras sits.
Vad drömmer ni om?
– Jag har velat bli fotbollsproffs sedan jag var liten. Kunna leva på fotbollen och bli så bra som möjligt. Jag har ingen brådska dit, men jag vill dit så snabbt som möjligt. Mitt mål är att spela utomlands, i Frankrike eller England, säger IFK-keepern.
– Utomlands lockar. Hellre att man bygger upp en stabil väg dit än att man åker iväg och kommer tillbaka snabbt. Hoppas att det är ganska nära, funderar Lovisa.
Stannar ni upp och känner er nöjda någon gång?
– Ibland. Speciellt med det senaste beskedet att jag ska vara med och spela EM-kval med seniorerna på riktigt. Det är första gången på länge som jag känner: "Fan, vad kul. Nu är jag där". Belöningen. Jag brukar inte prata gott om mig själv så, men det var en sådan sak när jag kom hem till mamma, pappa och Sofia och sa: "Fattar ni – jag är där", säger Lollo.
Sofia medger att det är en extra boost när landslaget kallar.
– Det är en ära att representera sitt land. Det är lätt att bara köra på, men det är klart man känner sig stolt. Det är viktigt att stanna upp och ta in vad man lyckats med. Vi har kämpat länge för att gå upp i elitettan.
Hjern-syskonen har siktet inställt på utlandet, men känner att karriären just nu är på rätt ställe.
– Jag trivs och vill vara en del av den resan som IFK är på väg på, klargör Sofia.
– Jag visste vad jag kom tillbaka till och det var det jag ville ha. Ett bra år, få träna hårt och göra mig redo för proffslivet, säger Lovisa.