Det blev ett långt guldfirande till framåt tre på nattkröken efter 3–1 mot Luleå i SM-finalen.
Dagen efter har energiknippet Rakel Gyberg kvar leendet och det spänstiga steget när hon möter upp med en färsk guldmedalj runt halsen.
Kevin Taylor Lundgren kommer till intervjun vid lunchtid med en lite mer tillbakalutad dagen efter-stil. Guldmedaljen har han glömt hemma, frukosten bär han i handen i form av en pizza och skägget är som bortblåst.
Vi kan kalla det för en avslappnad guldlook.
– Det blev sent i natt, jag gick väl hem vid tretiden. Vi var i arenan ett tag, sen drog vi vidare till några av spelarnas lägenheter. Sen såg jag första halvlek igen när jag kom hem, berättar Kevin.
När rök skägget?
– Vad kan det ha varit? Vid två någon gång på natten kom trimmern fram och då var det bara att fixa i ordning. Jag hade lovat tjejerna att raka av det om vi vann guld. Man får stå bakom sitt ord, haha.
Det kan vara skönt också?
– Nej, jag saknar det. Otroligt mycket. Definitivt mitt sämsta beslut i går kväll.
Skägg har varit ditt normalläge länge?
– Ja ja. Jag har nog inte varit så här välklippt sedan jag var 19.
Annars då, har du hunnit landa än efter guldet?
–Nja. Jag vet inte, jag vill se hela matchen igen. Sen är jag sån som person också. Jag har ett jobb till som jag också vill göra klart. Jag är otroligt stolt över det vi har gjort men för mig som person gäller det att ladda om. Jag vill verkligen, för klubbens och killarnas skull också, att vi ska ta ett guld till, poängterar Kevin som även är assisterande coach för herrlaget.
Det blev i alla fall den perfekta onsdagskvällen i Stadium Arena.
I en högintensiv match som svängde fram och tillbaka större delen fick Dolphins det sista ordet inför 1912 högljudda åskådare.
Poängfesten som knäckte storfavoriten Luleå var inte att leka med. Hemmalaget avslutade matchen med att gå från 79–78 till slutresultatet 92–78.
13–0 alltså.
Det är sånt som kallas guldryck.
– Jag såg inga stats i går. Men absolut, hela fjärde quartern (28–9) och som vi avslutade den, det är otroligt. Men vi har haft så många matcher där vi har startat och avslutat på så många olika sätt. Ibland klickar allt och när det gör det är vi otroligt bra. När vi är som bäst var vi bästa laget i ligan. Det handlar om att komma dit så många gånger som möjligt och det gjorde vi verkligen i den fjärde quartern, konstaterar Kevin Taylor Lundgren.
Redan på torsdagskvällen skulle damlaget tillbaka till Stadium Arena för en gemensam middag och för att hyllas i samband med herrfinal nummer två mot Jämtland.
Rakel Gyberg har inget emot det upplägget. Alternativet hade varit att laget skulle ha varit på väg till Luleå – igen.
– Haha. Ja, den matchen hade ju varit i morgon i så fall, konstaterar hon glatt.
Hade du ens kunnat föreställa dig det här, oavsett om man backar bandet en vecka eller en hel säsong?
– Både ja och nej. På ett sätt är det inget man hade kunnat föreställa sig innan. Å andra sidan är det något man alltid måste tro på. Det är det vi har kämpat och slitit för varje dag.
Den 23-åriga Linköpingstjejen är som ett 182 centimeter långt känselspröt. Hon var förmodligen mest speedad och uppspelt direkt efter slutsignalen när guldkonfettin regnade i hallen och dagen efter kastas hon mellan ytterkanterna.
I intervjun med lokalradion påminns hon om när korsbandet gick av 2016 och på ett par sekunder kommer tårarna fram i direktsändningen.
Annars är det självklart hundra procent glädje när man kan titulera sig svensk mästare.
– Jag har till och med korsbandet att tacka för mycket. Det gav mig ett år där jag kunde jobba med styrka, mentalitet, basket-IQ och så.
Med facit på handen och en guldmedalj runt halsen är det lätt att konstatera att den tuffa skaderesan fick ett lyckligt slut. För Rakel Gyberg själv, som spelade på toppen av sin förmåga i den avgörande finalmatchen, och för laget som knäppte alla experter på näsan och nådde hela vägen fram.
– Jag är bara jättetacksam och stolt över laget, mig själv och alla inblandade, säger hon.
Det är väl knappt någon spelare som har kontrakt nästa år men blir du kvar?
– Jag har inte kontrakt och jag har inte ens tänkt tanken. Men jag älskar Norrköping, så är det.
Du har blivit Norrköpingsbo nu.
– Ja. Jag är ju egentligen från Linköping men vi säger att jag är från Norrköping. Vi låtsas som så, haha.
Norrköping är lite bättre?
– Exakt. Jag erkänner, det är så.