Visst kan vi skriva både en och två meningar om det anmärkningsvärda i att trycka in två matcher på tre dagar som dessutom kräver en långresa till Östersund (flyg upp, tåg hem), men det känns opassande att fastna i ett gnällande när det matas toppmatcher inför mycket publik.
Det här ju det här vi väntat på och längtat efter.
För ett Dolphins som söker efter att så snabbt som möjligt bli den bästa versionen av sig själv, är det dessutom nyttigt att kastas ut till en basketsugen Östersundspublik mot ett hårdsatsande Jämtland.
Jag skulle ljuga om jag fick intrycket att delfinerna älskade stunden.
Bortsett från andra perioden, kvällens i särklass bästa som Dolphins vann med 23–10 och vände till ledning i halvtid, var det ingen insats som räcker för att vinna i Östersund. Långt ifrån.
Tröttheten efter tisdagens urladdning och den minimala tiden till återhämtning satt kvar. Det syntes – men det var en darrig grund att försöka skjuta Jämtland i sank. Och bara försöka skjuta.
När ineffektiviteten tog över och varenda retur landade i hemmalagets händer var det början till Dolphins-slutet. Returtagningen var plågsamt vek.
Jämtland: 52 (varav 15 offensiva).
Dolphins: 24.
Adnan Chuks lag är jobbigt att matcha under korgarna och körde även över Borås, men det var irriterande att se hur enkelt Dolphins valde att vika sig före att kriga. Hur spelarna backade och inte var villiga att offra mer. Jämtland var bättre. Tveklöst – men att de ville mer kan inte enbart spåras till bristande ork i Mikko Riipinens lag.
För många gånger förlorades de matchavgörande duellerna för att attityden inte var den rätta.
Bakläxa!