"Självförtroendet har tidigare varit en mental spärr för mig. Det kan vara skillnaden. Jag har inte pratat med någon professionell om det mentala, men att vara i en bra grupp och spela för samma lag i tre år och samma coach som ger mig förtroende och ansvar mynnar ut i utveckling", säger Rakel Gyberg om sin egen säsong.
Caffelatte för Schüberg. Svart te till Gyberg.
På samma sida av fikabordet sitter två Dolphinsspelare som blivit synonymt med att vara nyckelspelare och förstklassiga ambassadörer för sin förening och sport.
Med ett par veckors perspektiv till de omtumlande gulddygnen är det alltjämt en behaglig verklighet att försöka smälta.
– Jag är fortfarande på moln. Desto mer jag tänker på det – ju mindre förstår jag, säger Rakel med ett skratt.
– Jag är inte lika rutinerad som Tim är på att vinna guld. Vad jag kände i stunden var att vi ville vinna mest. Vi hade mest hjärta. Det var två lag som hade kapacitet att vinna, men i slutändan kom det ned till vilket lag som ville det mest, minns forwarden om finalslaget mot Luleå.
När herrarna gjorde jobbet och bröt hemmaplansfördelen i den sjätte ronden försvarades inte bara guldet – det var Tim Schübergs tredje för klubben som han blivit ett med som lagkapten och trotjänare.
– Vi var laget som alla vill slå. Vi hade en dipp under säsongen, men hade hela tiden en bra känsla och vi vann matcher även när folk var skadade. I finalserien kändes det som det skulle gå vägen, lyder Schübergs korta summering av guldsäsongen.
Att Mitchell Smith inte ansågs passa in och ersattes av Adam Ramstedt som kört fast i Polen, var inte direkt ett drag som gjorde Dolphins till en mindre guldfavorit.
Även om Ramstedts återkomst blev ryckig på grund av en sargad kropp så var landslagsmannen utslagsgivande i finalserien.
– Han har varit här innan. Vet vad det handlar om och vi fick en ännu bättre känsla med Adam, konstaterar Schüberg.
Damerna slutade tvåa i grundserien bakom Luleå – mästare sju av de nio senaste säsongerna – och fick en enkel väg mot Mark i kvartsfinalserien.
3–0 säkrade en semifinalplats mot nykomlingen Östersund – som blev en helt annan sorts utmaning, men det var här som Taylor Murray väckte monstret i sig och spelade en otrolig basket under semi- och finalserien.
Rakel Gyberg och Tim Schüberg.
– Jag såg att hon hade det i sig på träningarna. Jag är inte förvånad, säger Rakel om amerikanskans egenskaper som var lika vitala offensivt som defensivt.
Tog ni Luleå på sängen?
– Jag tror att de underskattade oss. De hade en bra grundserie, bortsett från en kollaps mot Wetterbygden. Sen har de hämtat sig medan vi haft up´s and down´s hela tiden. Vi hade tagit oss tillbaka från motgångar. När vi förlorade uppe i Luleå visste vi hur vi skulle studsa tillbaka och att vi hade en tuff serie mot Östersund som hjälpte oss också, tror Gyberg.
Och lyfter fram en nyckelperson i sammanhanget som inte spelade en enda sekund. Fystränaren Mikael Stenbom.
– Vi har alltid en topp efter jul. När de andra lagen börjar bli slitna börjar vi "peaka" och det är mycket tack vare Mickes jobb och planering. Jag har känt mig stark över hela säsongen och jag tror jag talar för alla när jag säger det. Det är otroligt vad man kan göra i gymmet som sedan gynnar oss på planen.
Schüberg är inne på samma spår:
– Jag fick ett diagram efter säsongen som visade hur fys, vikt och allting sett ut under säsongen. Man ser på kurvorna att allting går åt rätt håll. Micke ska absolut ha mer beröm än vad han får.
Det är svårt att inte imponeras av vad Tim Schüberg och Rakel Gyberg är beredda att göra för att vara goda föredömen på och utanför planen.
Med sina många år i klubben bultar det ett stolt klubbhjärta, men ambassadörskapet och vilken nivå man väljer att lägga det på är ett frivilligt beslut.
Respektive svar på frågan vilket minne som sticker ut under guldsäsongen handlar inte om någon personlig känsla när guldet var klart eller om en individuell match med utmärkande statistik.
– Nästan alla i laget hade poäng i en match och det var en så skön känsla att veta att alla i laget kan spela. Vi har många i vårt lag som kan starta i alla lag. Det är skönt att veta om man har en dålig dag så finns det andra bakom som kan backa upp dig, säger Tim.
– Det som först kommer upp i mitt huvud var när vi var i Visby och "Jullan" (Julia Lenngren) kommer in och gör sina första poäng i ligan. Det var inte en poäng, utan åtta och hon maler i två treor och spelar jättebra försvar. Det etsar sig fast när man ser de yngre blomma ut och bara kommer in och kör, det är fint att se, säger Rakel.
Det är ingen tillfällighet att ni vinner dubbla SM-guld?
– Nej, säger Tim bestämt. Ser man bara basketmässigt så är det Kevin (Taylor Lundgren) och Mikko (Riipinen) som sätter en grund. Rakel, Anna (Lundquist) och Matilda (Åhlberg) som är den svenska stommen sätter en väldigt hög standard. Samma för oss. Man sätter standarden man vill ha och sen har vi Micke (Stenbom) där som sätter tonen också.
– Det här är något som alla har en del i: spelare, coacher, fans, kanslipersonal, basketgymnasiet och alla som jobbar runt det och alla andra i klubben, betonar Gyberg.
Just nu håller Dolphins på att lägga nytt golv i Stadium Arena och parallellt jobbas det på högvarv med det sportsliga för att skicka ut så pass starka lag som möjligt till kommande säsong.
Tim Schüberg skrev på för tre nya år i april 2021 och kommer fortsatt vara Riipiens trygga punkt och ledare.
Ingen mättnad?
– Spel i Europa skulle vara en extra push för att motivera sig själv att bli ännu bättre men jag vill ha ett tredje SM-guld i rad. Vi ska försöka ha en vinnarkultur här i Norrköping. Det finns lag i Sverige som kan skaffa sig riktigt bra lag, men det måste fortfarande klicka. Det är ett jobb coacherna måste göra för att få igång gruppen och alla i laget måste acceptera rollerna de får. Det är en av de svårare grejorna – att få det att klicka så snabbt som möjligt, menar Dolphins-kaptenen.
Rakel Gyberg har lite att fundera på och beslut att fatta i sommar.
Hur mycket av en dröm är det att bara spela basket?
– Det är verkligen en dröm. Att känna att man inte behöver jobba och bara träna, spela och njuta – det är målet.
"Jag har inte kommit så långt i processen, men det är klart att det här är klubben och staden i hjärtat", säger Rakel Gyberg om sin egen basketframtid.
Är den drömmen greppbar?
– Det tycker jag. Jag jobbar nu, men absolut. Jag har pluggat förut, jag planerar att plugga i höst också. Jag uppskattar att ha något att göra på sidan och tänka på min civila karriär, men jag har sagt till mig själv att när jag har något på sidan så ska jag prioritera basketen. Det är därför jag inte söker några 100-procntiga tjänster.
Vad betydde guldet för din karriär?
– Verkligen en morot. Att vi kunde komma ihop i slutet och göra vad som krävdes är inte lätt, där jag känner jag en enorm stolthet. Det vill jag uppleva igen.