80–77 i Luleå. 96–82 i Stadium arena. 2–0 i matcher. På söndag kväll kan det bli SM-guld. I Luleå Energi arena. Efter den andra uppvisningen i disciplin, tålamod och kyla behövs bara en seger till för att ta klubbens tredje guld, de första kom 2000 och 2013.
Bara.
Alvik hade ett ännu bättre guldläge för ett år sedan.
Och kollapsade två gånger framför chockade fans i Åkeshovshallen och Luleå vann även en hemmamatch för att svara för en av tidernas vändningar.
Inget är klart.
Om ett par dagar väntar ett av svensk dambaskets mest framgångsrika lag genom tiderna, med sju SM-guld de senaste åtta åren och en hord skadeskjutna bestar som absolut inte vill att Dolphins ska få fira i deras lya.
Men jag använder Luleå-profilen Peter Lindvalls ord från bloggen efter den första finalen i tisdags:
"Alvik hade många mentalt bräckliga spelare med en ovana att vinna och direkt när det blev lite motgång dök de negativa tankarna upp vilket gav ett fritt fall rakt ned i källaren. Nu pratar vi om något helt annat".
Precis.
Dolphins är ett lag – och en klubb – i total harmoni, uppsluppet och avspänt från uppvärmning till genomförande av uppgiften.
Inte det minsta tagna av stundens allvar, att det faktiskt var den finalen på hemmaplan på åtta år.
Eller säsongens största publik, 1 099, som lät det dubbla.
– Vi jobbar dagligen med att vi verkligen ska kunna njuta av den här situationen,sa Kevin Taylor Lundgren.
Förstås lätt att säga efter de två imponerande vinsterna de senaste dagarna, men sanningen är att Luleå inte på 80 minuters spel hittat svagheterna som kan vända den här serien och framförallt: Dolphins har varit bättre på i princip varenda punkt.
Det såg nästan hånfullt när hemmalagets spelare lät Allis Nyström och Josefin Vesterberg ta sina öppna skott – och missade.
Plågade ansiktsuttryck och stor frustration, från coachen Robin Sandberg till stjärnan Brooke McCarty-Williams, visade att Dolphins har mästarna nere för räkning.
Och är på väg att ge ligan ett långfinger.
Hittills har inte en enda spelare i Dolphins vunnit ett pris.
Bara "Årets forward" och "MVP," mest värdefulla spelare, återstår att delas ut.
Bara grundserien räknas, men det kan väl inte finnas ingen som varit mer värdefull för sitt lag än Taylor Murray? Som ledare på planen trumfar hon Brooke McCarty-Williams i min bok.
Eller så är jag bara hänförd av Dolphins-guardens bländande slutspel.
Senast på onsdag i nästa vecka blir det guldhattar på och champagnekorkar av.