Jeffery Taylor hade sju fina säsonger i Real Madrid. "Man blir som en familj, de som jobbar bredvid och som man träffar dagligen", säger han.
Norrköpingskillen firade sin 13:e titel med Real Madrid när laget slog värsta rivalen Barcelona med 3–1 och vann ligaguld i mitten av juni. När inte den spanska storklubben förlängde hans utgående kontrakt kunde nummer 44 summera 463 matcher för klubben under sju säsonger.
Med vinsten i Euroleague 2018 blev han historisk, som ende svensk att ha fått lyfta den pokalen.
Nästa steg är ett oskrivet blad för tvåbarnspappan som för första gången sedan han flyttade till Hobbs high school i New Mexico 2005 fått se "Peking" i höstskrud.
Medger han innan ännu ett styrkepass tillsammans med Mikael Stenbom i Dolphins-gymmet i Stadium arena.
–Jag vet inte faktiskt, vi får se. Mina agenter sköter allt, jag har sagt att de ska höra av sig när något blir aktuellt. Vi behöver inte prata om varje lilla sak, säger han under pratstunden med Sporten.
Taylor konstaterar lugnt:
–Jag kommer fortsätta ligga i här och så händer det när det händer. Det måste vara en bra situation och att pengarna ligger på den nivå jag är ute efter.
Något på bordet just nu?
– Egentligen inte, de har haft samtal men senast jag pratade med dem var förra veckan.
"Jag kommer fortsätta ligga i här och så händer det när det händer. Det måste vara en bra situation och att pengarna ligger på den nivå jag är ute efter", säger Jeffery Taylor.
Han hade räknat med att klubbsituationen skulle vara löst nu, alla ligor i Europa har startat. Det gäller även de europeiska cuperna, inklusive Euroleague.
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit det minsta stressad. Samtidigt har det varit skönt att få tid med tjejerna (sambo och två döttrar, fem respektive tre år) och få vara med på deras inskolning. Det är mysigt, säger Jeffery Taylor och fortsätter:
– Marknaden blev avsevärt mindre efter det som hände i Ryssland (och kriget mot Ukraina) så det har blivit en konstig höst. Vi får vänta och se. Jag är anpassningsbar och kommer åka själv, familjen blir kvar i Norrköping.
När vill du ha en ny klubb klar?
– I slutet av den här månaden skulle jag helst vilja vara någonstans. Men det gäller att ha tålamod. När jag väl åker kommer jag sakna mina döttrar jättemycket så det enda jag fokuserar på är att vara här och nu och inte tänka på det jag inte kan kontrollera. Människor jag litar på sköter förhandlingarna. Det gäller att ha tålamod så blir det nog bra till slut.
Skulle du kunna tänka dig ett korttidskontrakt med Dolphins, bara för att visa att du är på banan?
– Vet man aldrig, tycker inte man ska säga nej till någonting. Men just nu är det inte aktuellt. Är jag i samma sits om en månad får jag börja tänka i andra banor. Just nu har jag och agenterna en plan i alla fall.
Är du orolig för att bli matchrostig?
– Ja, lite. Jag tycker att all träning som finns här hos Dolphins är på väldigt hög nivå, men att spela match är en annan grej så av det skälet vill jag komma igång, säger Taylor som tränade under ett par veckor med truppen i augusti.
Men han poängterar också:
– Känner mig i väldigt bra form, matchredo blir jag rätt snabbt. Det är mer att jag vill spela nu när alla andra är i gång.
Jeffery Taylor jobbar hårt på gymmet för att vara redo när det blir klart med en ny klubb.
Dolphins finns med i framtidsplanerna för killen med 132 matcher bakom sig i världens bästa liga, NBA.
– Till hundra procent vill jag avsluta karriären i Sverige, smidigast skulle vara i Dolphins. Två år till i Europa är rimligt, men det handlar inte om kroppen utan är mer en motivationsfråga. Framförallt tror jag inte det skulle funka för mig att vara borta längre än så från mina döttrar, det blir för mycket missad tid som pappa, säger Jeffery Taylor som i vintras köptes hus i utkanten av Norrköping – ett koppel avvägda trepoängsskott från gode vännen Mikko Riipinen.
Jeffery Taylor i landslagsdressen under succéturneringen i Slovenien 2013. Räkna inte en comeback för Norrköpingskillen i nästa VM-kval.
Landslaget är ett annat återkommande kapitel för den 201 centimeter långe forwarden som vid sidan om Jonas Jerebko varit svensk herrbaskets lysande stjärnor det senaste decenniet.
Där är han mer tveksam till en comeback – åtminstone till nästa VM-kvalsamling i november.
– Vi (Mikko Riipinen) har inte pratat om det. Min uppfattning om basket är att det tar tid att spela ihop ett lag och jag tycker att de (landslaget) är på väg i en bra riktning med unga killar som spelar bra tillsammans. Det känns onödigt att då hoppa in i ett VM-kval efter bara två-tre träningar. Kanske skulle jag göra mer skada än nytta i det läget, funderar Jeffery Taylor.
Om han ber dig?
– Det känns som om jag behöver fokusera på var jag ska spela i år, att säga ja eller nej till landslaget när man inte ens vet om man har en klubb eller inte om en månad är svårt. Men dörren är inte stängd för gott.
Han berättar också om den sköna avslutningen med Real Madrid – efter en tuff säsong där coachen Pablo Lasa drabbades av en hjärtinfarkt och spelartruppen av ett coronakaos.
– Barca hade dominerat allt under hela säsongen, vann de fem första mötena mot oss innan semifinalen i Euroleauge där vi vände ett jätteunderläge och vann (men föll i finalen mot turkiska Anadolu Efes). När vi sedan också vann ligafinalen var det en överraskning, inte många trodde på oss, och det blir alltid en skönare känsla att vinna då. Vi hade kul dagarna efteråt.
Saknaden av vännerna i den spanska huvudstaden är stor, avslöjar den svenske stjärnan.
– Har så många goda relationer där, så många vänner. Inte bara lagkamraterna. Man blir som en familj, de som jobbar bredvid och som man träffar dagligen. Att snacka lite skit en timme med fysion efter en träning, till exempel. Det är den största omställningen, basket är basket överallt.