Kelly Grant är död.
De fyra orden skar genom kroppen och känns fortfarande, snart ett år senare.
Chocken är inte helt och hållet ur systemet.
Kelly Grant kändes inte som personen som kunde gå bort. En person med den integriteten fnyser åt döden och har viktigare saker att ägna sin tid åt.
Som basket. Jävlar vad han var basket.
I allt han gjorde. I allt han sa. Det är därför det blev så övertygande. Sättet han spelade på. Hur han coachade och uttalade sig.
Jag diskuterade aldrig sporten med Kelly. Jag lyssnade, och ville ha mer.
Det var snarare regel än undantag att samtalsämnet stack iväg, hamnade på ett eller par sidospår om minnen som dök upp i hans skalle medan munnen gick.
Lätt att prata med, svår att besegra och överlista i en coachkamp.
En röst som blev allt mer kraxig och hes ju tätare matcherna duggade och ju längre in i säsongen vi kom.
Den vaggande gången med sargade höfter och ena knäet-posen i golvet medan han vakade över spelet från bänken.
Alltid tillgänglig, bokstavligen, hände det att han svarade i mobilen mitt under pågående träning.
Den okonstlade personligheten, den rättframma New York- hållningen som aldrig rubbades, trots alla år i Sverige.
Kelly Grant kommer aldrig försvinna ur minnet. Så karismatisk var han. Så mycket betydde och betyder han för basketen i Norrköping, i Uppsala och Sverige.
Snyggt att hedra den bortgångne ikonens minne ikväll med att tillägna ligamötet mellan Uppsala och Dolphins till Kelly Grant som kanske inte hade varit helt bekväm med att hamna i centrum av strålkastaren, men i afton får du stå ut.
Det kan inte bli för mycket uppvaktning till någon som åstadkom så mycket.
Joakim Kjellbom sa i samband med Kellys bortgång att åren han spelade under Grants ledarskap var de roligaste. ”Det är inte bara basketrelaterat när jag tänker tillbaka på Kelly. Jag tänker lika mycket på en person som brydde sig om alla”, sa centern.
Det har hunnit passera en rad år och en rad olika coacher efter att Kelly Grant packade ihop sina saker och skiljdes åt från Dolphins och Stadium Arena.
Han återvände som huvudansvarig för Uppsalas herrar och knäppte sin gamla klubb på näsan i en femte avgörande kvartsfinal 2015.
I Dolphins ledde han laget till oförglömliga guldfester 1998 och 2010.
Framgången som coach talar för sig själv. Människan Kelly Grant präntade in skratt, möten och berättelser som etsat sig kvar. Igen: Tack för allt.