Jonas Jerebko spelade 16 matcher för CSKA Moskva – och tjänade rubel så det räcker och blir över.
Börjar med att påminna om hur det lät den 30 mars 2022.
"Det är en ära att gå till en sådan historisk klubb som CSKA. Jag har väntat på en möjlighet att få spela basket igen och jag är väldigt glad över att ansluta till laget".
Sa alltså den 35-årige Jonas Jerebko, en dryg månad efter den ryska invasionen av Ukraina.
Där president Vladimir Putin startat ett fullskaligt krig, skapat ett ohyggligt lidande och hotat västvärlden med kärnvapen.
För att ge några exempel.
Att idrotten i Ryssland dessutom varit starkt kopplad till Kreml och att systematisk dopning och korruption varit lika vanligt som förföljelse och fängslande av oliktänkande gör bara tanken på att representera något så starkt förknippat med nationen som dess tidigare armélag vem som helst illamående.
"Det kan vara den mest korkade handling en svensk idrottare stått för – inkluderat ett antal dopningsfall, spelskandaler och misshandelsdomar", skrev jag i en krönika bara någon timme efter att kontraktet med CSKA blivit offentligt.
Jag trodde då också att Jonas Jerebko rätt snart skulle riva kontraktet.
Istället stannade han tills ligan var färdigspelad, totalt 16 matcher för hans del, räknade ihop en snuskigt stor summa rubel (eller kanske fick han betalt i bitcoin eller någon annan kryptovaluta) och gav inte en enda vettig förklaring till sitt obegripliga val.
Förrän häromdagen.
I en intervju med TT ber han det svenska folket om ursäkt, bedyrar att han ångrar sitt val och vill prata om det.
Är det inte det ukrainska folket han ska be om förlåtelse?
Var finns empatin för de som drabbats av alla bombningar, förståelsen för att ett land förstörts och sorgen över alla de liv som kriget kostat?
Istället fortsätter stjärnan beklaga sig över att basketförbundet, som snabbt stängde av honom efter flytten till Moskva, inte hört av sig och Jerebko låter oss alla förstå hur orättvist behandlad han fortfarande anser sig vara.
Samtidigt som förbundets ordförande Fredrik Joulamo till Aftonbladet säger att beskedet om att svensk baskets störste ångrar sig är "jättebra" men att han inte tagit kontakt med dem.
Vilket förstås borde skett för länge sedan.
Långt före ånger-intervjun.
Hans chans att verkligen göra skillnad är enkel.
Skänk hela lönen under CSKA-tiden till Ukraina – gör det helst i går.
Det har han råd med efter att ha tjänat närmare en halv miljard under basketkarriären, plus ytterligare ett par hundra miljoner (?) på e-sportorganisationen Renegades vilken jag förmodar att han fortfarande äger.
Då skulle han åtminstone på något sätt visa att det var på sportsliga grunder han spelade, i jakten på att komma tillbaka till landslaget.
Jonas Jerebko i landslaget. Ett avslutat kapitel för svensk baskets störste herrspelare, enligt de flesta.
Men det scenariot är inte troligt.
Att ursäkten kommer i ett läge där Jerebko står utan klubb efter att hans namn blivit något varje svensk skäms över att höra gör att de känslor han beskriver i TT-intervjun inte känns äkta.
Hade han suttit ned och låtit lika ödmjuk om han lyckats spela till sig ett sista NBA-kontrakt, eller i en av de stora klubbarna i Europa?
Tror inte det.
För mig bekräftas bara den bild av Jonas Jerebko som jag haft, att han ser sig som en basketens Zlatan Ibrahimovic där alla runtomkring ska ha en sjukt överdriven respekt, snudd på vördnad, för hans namn och bedrifter på en basketplan.
Du får gärna bocka vid handslaget också.
För en som alltid tyckt att Norrköpingssonen Jeffery Taylor är svensk herrbaskets främste blir det extra plågsamt att bortse från de där narcissistiska dragen.
Men det är en annan historia.