Cupmästarna kramade ur det sista i söndagens vunna titel och firade upp ytterligare en svart banner med guldtryck i taket.
Tim Schüberg kom med färgad guldton i håret och avslutade som allsångsledare i gratulations-allsången till David Bergström som fyllde år, men i övrigt var det mesta sig likt.
Dolphins visade prov på höga toppar, föll in i ett par svajiga dippar och har en spelare som ser ut att må så bra som man göra på en basketplan just nu.
Devonté Green har sakta men säkert blivit bättre och bättre, mer och mer bekväm och mer och mer sevärd för varje dag i Sverige.
Nu är han hela basket-Norrköpings nya kelgris och är så oförskämt smooth och avslappnad när han showar loss med sin mjuka teknik.
När delfinerna hade fredagskvällens bästa period, direkt i andra halvlek, var det Green som fick hallen och Dolphins att lyfta med att ta fram de allra mest delikata egenskaperna ur sitt sevärda register.
Den pannbandsprydde amerikanens maskerade passningsfint lurade upp Bryan Jefferson på fjärde bänkrad, gav Green gata mot korgen och imponerande lika mycket på egna lagkamraterna som på åskådarna (fina 2 089).
Den typen av nummer som Gee Gervin skämde bort basketpubliken med under sina säsonger i Norrköping.
Greens känsliga bollbehandling, precis som Gervin, hinner inte alltid uppfattas i stunden när han dansar loss i en mot en, men gör inte saken desto mindre underhållande.
Efter att 26-åringen från West Babylon i New York gick till optikern, fick reda på att han har synfel och skaffade linser så har även skotten börjat att sit... förlåt: rasa i.
Med den starka andra halvleken (49–29) och vinsten så ska det till en Köping-kollaps de resterande sex matcherna av grundserien för att missa att sluta trea som sämst.
Hemmaplansfördel i kvartsfinal, men inte samma fördel i nästa slutspelsfas.
Vad det betyder får vi helt enkelt se, men med en Devonté Green som får det svåra att se superenkelt ut och en Marcus Tyus som är på väg att bli den spelare mästarna hoppades på så kommer det här bli en underbart sevärd slutspelsvår.